Porec står stenfast mot det blå havet. När vi går av båten smiter jag snabbt från vår guide som talar sex språk och under hela båtresan använt sina språkkukskaper (här är en felskrivning, jag låter den stå kvar i guidens anda) till att dra fräckisar och förkäcka i största allmänhet så vi ska komma så nära en afterskimiljö i Tyrolen som möjligt och inte känslan av att vara här och nu, på en båt i Adriatiska havet, en septemberdag i hällande solregn som faller genom himlarna över det blå havets oerhörda lugn som bara bryts då och då av hoppande delfiner. Och sexanspelningar på polska, kroatiska, tyska, franska, ryska och engelska.
Vi hittar Grisiagatan men mamma är missnöjd för att vi går in i fel ände.
"Jamen den där känslan det stod om i guideboken när man går upp för den smala gränden och gatan vidgar sig och så kommer kyrkan... jag vill ju ha den där känslan det stod om..."
"Vi får hitta vår egen känsla mamma" säger jag.
När vi gått längs Grisiagatan och beskådat grytunderlägg av snäckor, vykort med St Eufamia när hon blir uppäten av lejon och oljemålningar på skepp i storm och solnedgångar i stiltje, och båten lämnar Porec serverar guiden inte mer information om Istriens kust varvat med sexanekdoter, på sex språk, utan spelar istället discomusik i högtalarna. Han bjuder på champagne och dansar ensam i mitten av sin turistgrupp.
Leave this world behind you, lyder sången monotont genom högtalarna. Just leave this world behind you.
http://www.youtube.com/watch?v=A0oMwKnU3OM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar