Tänk att få gå på den stora stenläggningen i en urgammal stad och känna alltihop! Småprata med gamlingarna, fota kärleksparen, möta allas ögon och vara en del. Som så många gånger förr jag vandrat och ägt gatorna. Ägt mig själv. Varit en del av allt. Det är jag nu.
Jag har tagit ut mina gladaste klänningar ur den mörka garderoben och bär dem med glädje och rak rygg igen. Öser på med färger, mer mer mer. Turkos väska, gröna skor, pärlemorskor, blå och röda skor, alla skor! Trosor med fåglar på, klänningar med blommor och spets och linnen med ränder och väskor med prickar och jag vill bära allt på en gång. Jag är rasande vacker -för alla som är lyckliga är vackra och jag ser att alla andra ser det med. Och jag ser att de är vackra. Även de förgrämda är vackra för alla är lyckliga längst in. Och nu ser jag långt in igen. Jag ser allt. Jag känner allt.
Och Mavis Staple sjunger You are not alone och Thorsten Flinck sjunger som en vansinnig i En spelmans jordafärd och det är nog den vackraste sång jag hört och jag hör den nu.
Jag behöver inte J, jag har ju mig! Jag behöver inte en man, jag behöver inte ett barn, jag behöver inte ett jobb, jag behöver inte ett hem. Allt finns redan och jag är en del av det. Som min osmos fungerar igen.
Det var så länge sen, så länge sen jag bara gick och gick och inte vill stanna bara för att det sjunger under skosulorna och världen är så vacker att jag bara vill se mer, mer, mer, mer.
Till slut slår jag mig iallafall ner på ett café med en staty av James Joyce bredvid den romerska portalen från år 30 före Kristus. För hundra år sen bodde han visst här, James Joyce.
2000 år sen, 100 år sen. Gammal eller ung. Vinter eller sommar. Depression eller framgång. Levande eller död. Lycklig eller olycklig. Allt hör ihop. I en enda kropp som är mänskligheten. Allt hör ihop. Allt hör så jävla mycket ihop.
När jag får min kolsvarta dubbla espresso i den vita porslinskoppen är det som om all natt kokats ner till just detta ögonblick och denna kopp kaffe är kontentan av allt. Allt är så jävla värt bara för denna kaffe en solig septemberdag i en urgammal stad i Istrien.
http://www.youtube.com/watch?v=wDHZFapXEGo
http://sv.wikipedia.org/wiki/Osmos
Jag behöver inte J, jag har ju mig! Jag behöver inte en man, jag behöver inte ett barn, jag behöver inte ett jobb, jag behöver inte ett hem. Allt finns redan och jag är en del av det. Som min osmos fungerar igen.
Det var så länge sen, så länge sen jag bara gick och gick och inte vill stanna bara för att det sjunger under skosulorna och världen är så vacker att jag bara vill se mer, mer, mer, mer.
Till slut slår jag mig iallafall ner på ett café med en staty av James Joyce bredvid den romerska portalen från år 30 före Kristus. För hundra år sen bodde han visst här, James Joyce.
2000 år sen, 100 år sen. Gammal eller ung. Vinter eller sommar. Depression eller framgång. Levande eller död. Lycklig eller olycklig. Allt hör ihop. I en enda kropp som är mänskligheten. Allt hör ihop. Allt hör så jävla mycket ihop.
När jag får min kolsvarta dubbla espresso i den vita porslinskoppen är det som om all natt kokats ner till just detta ögonblick och denna kopp kaffe är kontentan av allt. Allt är så jävla värt bara för denna kaffe en solig septemberdag i en urgammal stad i Istrien.
http://www.youtube.com/watch?v=wDHZFapXEGo
http://sv.wikipedia.org/wiki/Osmos
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar