Som jag är en nebulosa av sorg.
Planetarisk nebulosa. Stjärnor i slutfasen av sitt liv som stöts ut. En stjärnas liv balanseras av två krafter, gravitationen och kärnreaktionen. När vätet i stjärnans centrum tar slut kommer stjärnan i obalans och börjar pulsera och en stor del av stjärnans massa slungas ut i rymden.
Varje minne klingar av saknad. Det och det och det är inte mer. Förhoppningen om ett liv och lycka med J är grusade och kastas ut i ensamma rymder.
Varje tanke på framtiden fyller mig med ödslig skräck. Inget höll ihop. Ingen gravitation kvar som håller kvar, bara en kärnreaktion som slungar ut.
Jag älskade mer än jag orkade men det räckte inte, en kärleksrelation har man inte på egen hand. Damn, vad jag kan älska honom. Men jag kan inte älska för honom.
Jag ligger i badkaret mitt på dagen och gråter. Naken och tårar. Det enda som är kvar. Men jag har verkligen fått älska, tack för det! Och nu är det över, tack för det! tänker jag och reser mig upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar