Jag frågade J om vi inte ska träffas snart. Som svar fick jag ett mail där han skrev att jag var sjuk och verkade sakna sjukdomsinsikt. Att han kan tänka sig att träffa mig för att gå med mig till läkaren. Jag förstår inte varför han ideligen känner sig manad att påpeka att jag är sjuk. Jag har varit sjukskriven sedan 2002. Varför? Jo för att jag har utmattningsdepression. Smärtan slår över mig varje morgon, och kräver enorm kraft för att ta sig igenom, att ta sig upp ur sängen, depressionen är en insikt som jag tyvärr inte kan komma ifrån.
Jag går till en psykolog en gång i veckan. Varför gör jag det? Gör jag det för att min psykolog mår dåligt och behöver få goda råd av mig? Nej, för jag har grava låsningar i min själ och hon ska hjälpa mig att hitta öppningar.
Jag var nyss inlagd på psyket i fem dagar, varför skulle jag vara det om jag inte vore sjuk? För att jag är så lycklig och har så många insikter jag vill delge de intagna? Nej, att åka till psykmottagningens port på natten var att erkänna för mig själv att jag är sjuk och jag klarar inte det här själv. Ingen annan ska behöva bära bördan av min död men just nu kan jag inte leva, hjälp mig genom detta.
Om J inte älskar mig som jag är och inte vill träffa mig när det inte är "roligt" kan han väl bara säga det. Inte att jag är sjuk. Att jag är deprimerad är ju något jag kämpar med varje dag. Det, smärtan, är ibland det enda jag är medveten om. Vad jag behöver är att söka det friska. Mer sjukdomsinsikt än jag har kan jag inte ha och leva. Vad jag behöver är friskhetsinsikt.
Malin har känt mig i 21 år. J knappt 3. Hon vet att jag är mer än min sjukdom. Vi var begåvade båda två. Jag följde henne in i journalisthögskolan. Jag föll strax efteråt medan hon fortsatte in i redaktörsjobb på drakarna, villa i Stockholm, man och barn. Det kunde lika gärna varit jag. Och hon kunde lika gärna varit jag. Men jag är jag med all min styrka och all min svaghet även om jag blev utbränd. Och hon är hon med all sin styrka och sin svaghet även om hon utåt sett har allt. Så vet hon att det ändå finns det där stora Ingenting i alla. Hur många medieprofiler man än har som vän på facebook och hur coola ungar man än har. Jag har bara ingenting att skyla över min existentiella tomhet med. Och hon dömer inte mig. Hon säger istället:
"Nej Mira, för mig är du ingen sjukdom, du är Mira. Punkt. Och för min del vill jag lika gärna träffa dig när du är glad eller ledsen, när du mår dåligt eller bra. Du är alltid lika intressant för mig, och "lyckad" måste vara världens mest olyckliga begrepp, skapat av folk som inte kan känna, bara mäta och på livet finns ju ingen måttstock, utom det levda och upplevda i sig självt. De små skogsstigarna, inte Autobahn. Det stora är sannerligen inte att aldrig falla, det är möjligt att ett sådant liv också kan vara intressant, men inte med självklarhet bättre eller sämre. Annorlunda bara. Du dömer inte mig heller, det är så innerligt befriande. Det är så många andra som gör: "Onormalin", "vill för mycket-Malin", "tar för stor plats-Malin", "vägrar bli blazé och cynisk-Malin. Men jag är ju bara Malin. Varken mer eller mindre."
Jag behöver människor runt omkring mig som kan bekräfta det som är bra med mig. Hur jävla sicko jag än är så finns det en strimma ljus i alla. Om ni verkligen vill mig väl så bekräfta det, inte min sjukdom. Den har liksom sagt nog nu. Jag är jävligt medveten om att ALLT ÄR SVART. Ja ja, men det finns väl stjärnor där i det svarta med. Vi kollar in dem då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar