Jag gissar att väldigt många som går med i den där Gilla Olika kampanjen inte främst gör det för att det verkligen gillar olika utan för att de hatar Sverigedemokrater.
Fördömande av Sverigedemokraternas politik är en (viktig) sak. Men fördömandet av Sverigedemokrater som människor får mig att tänka på, vi kan kalla henne, Jenny som var mobbad i vår klass.
Hon fick skylla sig själv tyckte alla för hon käftade med alla och sa dumma saker och liksom bad om det. Alltså, ger man sig när man är lägst i rang och ensam, på de som är poppis i klassen, det är ju dömt att misslyckas. Det fattar ju vilken unge som helst. Men inte Jenny. Eller att säga att nån har fula kläder när man själv har asfula kläder.
Eller berätta så alla hör om sina flytningar. Eller ställa sig upp i klassrummet och läsa högt ur sin patetiska (vi alla hade patetiska dagböcker, det hörde till åldern. Men vi andra gömde dem väl) dagbok.
Hon ville så gärna också bli respekterad och lyssnad på som alla andra men det blev ju tvärtom. För hon visste inte vad hon skulle säga. Hon bara sa helt ogenomtänkta saker. Hon var dum helt enkelt. Eller bara en osäker (som försökte spela säker) ensam tonåring som bodde hos iskalla fosterföräldrar och gjorde vadsomhelst för att vara någon. Bli sedd.
När alla sa meeeeen Jenny och skrattade, gillade jag det inte alls. Nåt var väldigt fel när det är alla mot en.
Visst, Jenny hade typ alltid fel i sak. Allt blev liksom fel som hon gjorde. Men jag kände att ett ännu större fel begås när en hel klass skrattar åt en enda person. Men det var innan man började prata om mobbing i skolan. I alla fall i vår.
Visst, man gav sig inte på nån som var mindre och man sa inte direkt taskiga saker till andra, det begrep vi. Men om nån säger taskiga saker får man väl säga tillbaka? Jo, men nu var det en hel klass. Och då blir det mobbing. Men vi hade inte ord för det. Och inte lärarna heller.
Vi visste inte vad det var. Det var 80-tal och vi var inte medvetna. Men jag kände att det skedde Jenny något djupt orättvist och mycket grymt. Men gemene unge kände tydligen inte så utan tyckte bara det var mycket tacksamt att pika henne. Det gav alltid dramatisk utdelning.
Jag försökte agera på den här känslan jag hade i magen. Att jämna ut Jennys bördor. När de retade Jenny för att hon skulle vara kär i den där killen i klassen under hon lekte med för att båda var utanför blev hon jättearg och grät, så sa jag att jag också hade en kompis som var kille. Min bästa kompis faktiskt, hemma. Och hon skulle veta att jag inte tyckte det var något konstigt med det och att hon inte skulle bry sig om att de retade henne.
Hon blev alldeles överväldigad över att någon var vänlig mot henne att hon pratade med mig i eufori en hel rast.
Jag var ny i klassen och umgicks inte med nån speciell. Nästa rast pratade jag med några andra, alltså inte om henne, utan bara pratade. Fienden. Först hade jag varit vänlig mot Jenny och sen hade jag återgått till fienden. Vilket svek. Jenny sprang bakom gymnastiksalen och skrev elaka saker om mig på väggen.
Då kändes det liksom lönlöst att vara vänlig mot henne om hon vände det emot mig sen.
Jag kände heller inte att jag kunde kliva in och ta hennes parti när skratten började när jag inte tyckte att hon hade rätt i sak. Men ändå. Det kändes obehagligt och fel när alla unisont fördömer eller skrattar åt en ensam även om denna enda har fel i sak.
För saken är den att allt det där jobbiga som var med Jenny kom sig säkert av detta att hon aldrig hade nån med sig. Hon hade bara sig själv. Hon blev arg och ledsen. Och jobbig. Jag undrar vad hon gör idag. Kanske är hon Sverigdemokrat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar