"Hur var promenixen" frågade Maria igår.
"Jag gick ner till havet och rökte två cigg. Det är på den nivån det är" sa jag surt.
"Ja det är ju skönt att kunna gå till havet iallafall" sa Maria.
Jaja, svarade jag död som sten som bara saknade snön som föll i fjol.
Men idag, såg jag ju snön som fallit här med! Jag spände på mig skidorna och åkte ut längs ett spegelblankt hav. Det är underbart att bo vid havet igen och det är underbart med vinter. Jag vill bara vara här i detta vita och ingenannanstans. Jag kom tillbaka hem precis till att Bergmans Nattvardsgästerna börjar. Gunnar Björnstrand är magnifik! Det är nog den film som drabbat mig djupast. En film som handlar enkom om Guds tystnad. Äntligen! Någon som sett detta med! Och talar om det. Nån som säger sanningen om avsaknaden av sanning. Oh Yes! Hard stuff.
Jag bara njöt med mitt stenhjärta vidöppet och grät mig genom filmen den här gången med.
Jag frågade väl aldrig Måns om han trodde på Gud? Vi talade om Gud minns jag men inte vad vi trodde eller inte trodde. Det vore väl att förminska den stora tanken om Gud med att dra in våra små löjliga föreställningar. Vi kan ju (med vårt förnuft) ändå inte fatta ens en smula av Gud.
Men Måns tog Nattvarden en gång vet jag. Han hade efter rattfyllan (eller var det när han gick in i hotellköket och gjorde mackor och slängde nattvakten i poolen?) blivit dömd till samhällstjänst. Samhällstjänst i en kyrka var det enda han kunde tänka sig. Kyrkan han gjorde sin tid i var emot kvinnliga präster, och sen när han jobbade extra betalade de honom svart. Han gillade den kyrkan mycket. Han litade aldrig på såna som höll sig med moral.
En julafton firade han med att jobba där. När gudstjänstbesökarna, prästen och kantorn gått hem och han släckt ljusen och samlat in psalmböckerna satte han sig i en kyrkbänk i den öde, mörka kyrkan och klunkade ur karaffen av nattvardsvinet och "mumsade" på en näve oblat som han beskrev det.
Det var den vackraste scen jag någonsin inte sett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar