I mitt rum på the end of the road står en spjälsäng. På julaftons natt föddes en flicka. Det är inte mitt barn som föddes den här gången heller. Ett annat par än jag och J bor där nu. Ett par som som alla andra som bara fick barn sådär. Sådär som folk får mest.
Skaffa ett barn då, säger Karin till mig: "Det är lätt!" lägger hon till.
Livet går liksom bara vidare för människorna. Men hos mig får livet inte fäste. Jag är utesluten den livsnåden. En omänniska.
Livet går liksom bara vidare för människorna. Men hos mig får livet inte fäste. Jag är utesluten den livsnåden. En omänniska.
Det gör så ont så ont så ont. Stå här vid sidan av Livets flod och se den strömma men inte få flyta med. Förbannad av Gud. Ja, det är så det känns. Men det känns i allafall och då måste jag vara levande.
Och jag tvingas hitta en djupare mening än att flyta med den ordinarie livsströmmen. Jag får ta mig till källflödena. Och sluta sentimentalisera. Det är inte klädsamt. This is it. Gilla läget. Jag kan inte skyla över existensens tomhet med ett barn. Min monsterångest kan jag inte överföra på oro för mina barn. Den största oron: Att inte ha något att oroa sig för. Jag står här ensam med mitt liv. Ta det ansvaret Mira. Mira betyder se. Lev upp till ditt namn och se meningslösheten rakt i ögonen och gå vidare. Trots allt inget.
Det är rätt coolt faktiskt. Få vältra sig i existentiella frågor istället för logistik. Vem har tid att fundera på livets mening med barn (eller karriär)? Man har fullt upp med att göra det: Livet. Så får man (förhoppningsvis) njuta sitt otium och fundera på tillvaron när man är 65. Jag har hamnat i det kontemplativa livet redan nu.
Jepp. Kör. Gör livet vidare i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar