Sömnlös. Bara för att ha fått frågan vad jag ska "göra" sen. Hur jag ska rehabiliteras. Vad det finns för Försäkringskasseplan vad gäller mig, så blir jag så upprörd att jag inte kan sova trots att kroppen är så trött att jag ser dubbelt. Somnade väl vid fem eller nåt igårnatt, men då ingen ångest iallafall. Eller jag vet inte om det här är ångest. Mer en rädsla. En rädsla att de är ute efter mig. Varför de frågar vad det ska bli av mig. Inte vad jag är nu. Här och nu. Att det som är jag inte ska få finnas utan åtgärdas. Men jag är ju inte en som kan rehabiliteras. Jag är jag. Och när jag får såna frågor känner jag att jag inte duger. Som jag är. Men jag är inte halvfärdig. Jag är hel. Trasig och hel på samma gång. Och nu mycket trött och ledsen. Nattvaken sopar banan för demonerna. De glider så lätt in i min sömnsaknande kropp och själ. Viskar sina otäcka berättelser som om de vore sanning. Ger jag efter tar de över och talar genom mig. Då blir det otäcka kladdiga mail och blogginlägg fyllda av självömkan och avundskap.
Till och med de med förlossningsdepression är jag avundsjuk på inatt. För deras depression ger dem ju iallafall något. Inget ont som inte har något gott med sig men jag har bara ont utan gott. När de kommit genom mörkret har de något kvar, något det var värt allt för. Ett barn. En ny människa. Ett helt universum. Kärlek. Jag har bara mina sömnlösa nätter och väger ännu några gram bittrare. Till vilken nytta har jag vakat? Till vilken nytta har jag varit vaken alla de här sömnlösa nätterna i ensamhet? Nej nu gled jag in där igen. Om hur synd det är om mig. Men det är inte synd om mig. Jag är inget offer. Jag är jag och inatt kan jag inte sova. Det är bara så. Inget annat.
Jag tänker inte upplåta min kropp åt er mer jävla demoner. Jag gillar er inte. Och ni gillar framförallt inte mig.
Läste i tidningen imorse Svetlana Aleksievitjs:s krönika om Galina Firsova och Alexandra Voronina som genomlevde belägringen av Leningrad. Niohundra dagar. Niohundra dagar och nätter. De berättar hur de åt grodor och bark. En dag åt de upp tapeterna. De var fastklistrade med gammaldags klister, som var gjort av mjöl.
"Så vi åt tapet och kokt vatten till frukost."
Här kan man snacka synd om. Men i deras berättelser hör jag inte Galina eller Alexandra ömka sig. Men de var världens lyckligaste i världen när de hörde på radion att blockaden var bruten.
"Vi hade uthärdat, vi hade segrat."
Då ska väl jag fan kunna uthärda en natt med både glögg, godis och choklad.
Självömkan är en äcklig lyx. De som verkligen lider har inte råd med det.
http://www.gp.se/kulturnoje/1.512339-svetlana-aleksievitj-minnen-fran-en-belagrad-stad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar