Jag går ner till havet precis innan solen går ner. Det blir bara vackrare och vackrare. Vitare och vitare. Isen har börjat lägga sig och snökristaller och rimfrost ligger över hela markerna och gnistrar. Över de snöklädda öarna faller ett rosa sken från solnedgången. Jag är liksom solen nedgången efter att ha lagt mig alldeles för sent gårkvällen innan igen. Och härjad av familjehysteri i huset. Barnen är som amfetaminister. Punkare på amfetamin.

Jag lyser mer av ett svart sken än ett rosa. Men ändå. Det blir bara vackrare och vackrare.