Allt är illa med mig. Vaknar med tankarna gnagande som råttor i huvudet. Jag måste gå upp, ur dem. När jag lämnar sängen och slår upp dörren till "mitt" rum översköljs mina tankeråttor istället av mammas myriad av lösryckta meningar som inte betyder något, hardugettfåglarnamatjagkomintetillvadstenajulmarknadvitänderinteenbrasaändetärfortfarandevarmtjagtrorjagskakokaettägg... annat än att bryta sönder tystnaden. Pratsjuka. Det är en verkligen en sjukdom.
Så står jag där. I bokskogen med skidspetsarna riktad mot orörd snö.
Bokarnas stammar står som stolta pelare i en katedral full av natur och helighet.
Snö är poesi ren från ord. Tystnaden får tala. Bokskogskatedralen står där lika vacker och stilla med eller utan mig. Men nu står jag här och glider snart nerför den vita marken mot dalen.
Lilla jag må det inte vara så mycket bevänt med. Men livet i stort går vidare och vidare och vidare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar