Jag vaknar i gryningen och ser ut över vinterstaden från Danjels sovrumsfönster. Ljusen från alla billyktor på väg till jobb eller skola. När jag öppnar dörren och går ut dånar det. Staden dånar! Det är som en sjukdom. Vi har blivit maskiner. Det är kanske högst en på 100 som känner äkta arbetsglädje och wow! Vad härligt det är att gå upp 06.30, denna decembermorgon, lämna sin familj och sin varma säng och gå ut i tio minus, sätta sig i bilen eller bussen på väg till arbetet. En. De andra 99 är levande döda. Fiskar som flyter med strömmen mot avgrunden. Som inte vet varför de gör det här men har slutat fråga sig vad de själva vill med livet. Härdar ut. Bara accepterar att Mammon kräver sin tribut.
Jag kommer ihåg den där decembern det pratades om strejk. Vad jag hoppades! Då skulle jag baka lussekatter. Men det blev ingen strejk. Hjulen fortsatte snurra. Och jag fortsatte köpa lussekatter på 7:eleven på väg till och från jobbet. Och inget smakade egentligen. Det fanns inte plats för att känna smak.
När bussen kör förbi Ättestupan ser jag moskén ta form. Hur kan man protestera mot att den byggs? Hur kan man protestera mot att det finns andra värden än de ekonomiska? Mammons tempel växer upp som giftsvampar ur jorden så ska ett tempel för bön till Gud byggas på en av Göteborgs fulaste platser och då blir det ett jävla liv. Det vore väl det man skulle ha protesterat mot isåfall. Att muslimerna får sin moské inklämt mellan ett stup och en stor trafikled. Men nej. Detta att några vill tro på något annat än saker, något man inte kan se eller ta på. Det är det som skrämmer.
Vi är kropp, själ och ande. Men de allra flesta har stympats på sin själ och ande. Kvar är bara själlösa kroppar på väg till jobbet. Kroppar som producerar och reproducerar utan stopp. Som cancer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar