Det var dit jag och Staffan åkte på natten och fann Anna medvetslös av tabletter. Jag ringde och beställde en ambulans till Lyckogatan på grund av självmordsförsök. Igen. Det kändes som en tragisk sketch. Om det finns sådana.
I somras när jag sa att jag tvivlade på att min livskris var av kemisk art, jag har ärligt talat inte sett nån som blivit hjälpt av medicin, sa Anna: "Jag har blivit hjälpt av det. Mig har medicin hjälpt."
När hon, av alla människor, som varit begravd i tablettmissbruk de senaste åren sa det blev jag ytterligen stärkt i min övertygelse att härda ut utan.
Mot livet kanske medicin hjälper. När hon var medvetslös slapp hon ju vara medveten om smärtan. Men jag vill inte vara mot livet, jag vill vara med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar