När det snöar saknar jag the end of the road. Jaja det var förfärligt men när det snöar så minns jag bara fåglarna i äppleträdet, fåren, granskogen, hundarna! snöflingorna och skymningen som föll, stjärnorna som tändes. Hur huset ruvade där under berget vid slutet av vägen och där på andra våningen kurade jag framför laptopen med mina bilder medan snön föll över äppleträdet.
Jag har slutat ta bilder nu. Sen J gjorde slut i våras har jag inte lagt ut en enda bild på mitt älskade Flickrkonto. Lusten bara dog. Till kameran med. Jo, jag tar väl lite kort reflexmässigt. Men passionen är borta. Hoppas jag får ett nytt nånting. En kärlek som bär även efter att passionerna stillnat.
Sentimentalitet är livsfarligt. Snö är dövackert.
Men det är väl inte snön jag saknar. Den faller ju här med. Det är mig själv. Att jag var själv. Med fåglarna, skogen, hundarna och Vintergatan.
Eller tja, saknar mig själv... Mig själv är ju tyvärr det enda jag har. Det är ju en av de största nackdelarna med att vara deprimerad. Den förlamande självcentreringen. Som en nålad fjäril bakom glas. Nålen är mina tankar och fjärilen är jag. Så blir det när jag försöker ta mig samman. Kan inte flyga då.
Eller tja, saknar mig själv... Mig själv är ju tyvärr det enda jag har. Det är ju en av de största nackdelarna med att vara deprimerad. Den förlamande självcentreringen. Som en nålad fjäril bakom glas. Nålen är mina tankar och fjärilen är jag. Så blir det när jag försöker ta mig samman. Kan inte flyga då.
Det är det som är det poetiska med snö. Det ger upp fullständigt. Vätet släpper taget om sin plats i himlen och bara låter sig falla. Fritt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar