Jag måste resa mig och stå upp för att jag fallit

"Vart ska vi?" säger Ella när vi på kvällen kör genom snöfallet genom industriområden ut mot förorterna.
"Vi ska köra Mira till ett hus härute som hon lånar" säger Ninna.
"Din faster är nämligen en baglady" förtydligar jag.
"Jaha men vad har de att erbjuda dig då, Försäkringskassan?" fortsätter Ninna som inte vill lämna ämnet min framtid.
Fan, jag hatar att prata om min framtid. Det finns inget som ger mig sån ångest som att göra det.
"Även om du inte kan börja arbeta kanske det finns något annat, en utbildning eller så?" fortsätter hon.
Värkligheten rasar in över mig och panikkänslorna ger sig till känna. Jag orkar inte komma med undanflykter och spela med längre. Det är ju över. Arbetstiden är för alltid över. Jag måste stå för det jag inte är. Jag är en till systemet oanpasslig kvinna.
"Jag kommer aldrig aldrig aldrig att arbeta för pengar mer. Det kommer inte att ske. Jag kan bara arbeta av ren lust. Ingenting annat."
De kan förstås inte förstå det. Carina på Försäkringskassan kan inte förstå det:
"Det är väldigt viktigt att du läser de papper jag kommer att skicka till dig bla bla bla".
Papper hit och papper dit. Det hjälper ju inte! Jag kommer inte att rehabiliteras in till att bli en kugge i maskineriet igen ändå! Det spelar ingen roll hur mycket papper de skickar. Det spelar ingen roll om de drar in min sjukpenning. Jag kommer för alltid att vara ett gruskorn i det här maskineriet. Och det behövs med. Den väloljade maskinen som mal ner oss i avgrunden behöver grus.
Grus från meteorer i rymden ser vi som stjärnfall och kan önska oss något. Jag är inte mer än det. Men det är svårt att se det, den tomma rymden, i vitögat och falla fritt utan att känna nu dör jag.
Att stå utanför maskineriet innebär att jag inte har någon ekonomisk trygghet alls. Det betyder att jag måste härda ut att gå rakt ut i ovissheten. Hur lever man som fågeln? Kan man det? Kan man överleva även om man säger nej till de monetära reglerna för vår existens? Klart jag kan. Jag lever i Sverige. Såvitt jag vet är det inga som svälter här ännu. Överleva kommer jag att göra. Obekvämt och mössan i hand för personliga mecenater ja, men ingen kommer att låta mig dö för att jag misslyckades med att konformeras.
Jag har ju inget alternativ, jag kan inte leva på något annat vis. Dödar de min själ är mitt liv inte värt någonting. Det måste finnas rum för de som står utanför systemet med. Jag har lika mycket existensberättigande som den som jobbar träget på nån teknikfirma och tjänar pengar som en god samhällsmedborgare. Jag tjänar med. Men Mammon är inte min Gud. Jag tjänat något annat. Själva livet.