53 porslinstomtar och noll st Gud

Julafton. Jag saknar mina barn så oerhört mycket. De säger jag ska vara glad för att inte ha barn för det är så jobbigt. Om deras barn dog skulle ju inte det vara nån tröst att få höra att tänk vad skönt nu när du får sovmorgon. Nu är jag här igen. I träsket. Jag måste komma ihåg att jag äter ju faktiskt inte kokt tapet. Jag har kaffe och en chokladkaka och en gran och en brasa och sängplats i ett varmt hus. Och femtiotre tomtar. Jag fick bara inte barn. Jag är undantaget som bekräftar regeln. Livet går vidare. Även om det inte gör det i just mig så går det vidare i stort. Mänskligheten är större än mig. Det föds alldeles tillräckligt med barn. Men just idag... Hela julens budskap går ju ut på att Gud är ett litet barn. Och så är det ju. Har vi respekt för barnet och själva livet så överlever vår mänsklighet. Gud är inte stor och stark. Gud är liten och svag.