Klockan är halv tre när Stig och pappa kommer. Han har varit borta i månader. Mamma sover. Han förhör sig om vilka som dött och sen sätter sig han och Stig och dricker kaffe och äter knäckebröd och lussekatt. Pratar båtar. Eller ja, det är mest pappa som pratar och Stig lyssnar.

Jag gillar det med pappa, att han inte alls är bunden av klockan. Vi kunde ringa närsomhelst när vi var tonåringar och han klev upp och hämtade oss. Aldrig att han blev arg för han blev väckt eller sa att jag måste sova. När jag gick av Zoloft och fick sån klåda och ångest att jag inte kunde sova på flera dygn frågade jag hur länge han varit upp i streck. Sex dygn. Det var ett jobb som skulle göras och han gjorde det. Det gav mig lite perspektiv. Man överlever. Det är inte hela världen. Till slut somnar man. Det finns inget så stressande som att känna att jag måste sova.

Han är bunden på massa sätt. Men i sin tid är han fri. Han har alltid tid. Klockan bestämmer inte. Det gör han själv. Det är något djupt ursprungligt över det. Inte att vara vaken i dygn kanske men att inte låta sin rytm följa klockan utan sig själv. En livsrytm som inte är baserad på en mekanisk uppfinning.

När Stig åker vid sexsnåret och jag släcker adventstjärnorna i fönstren ser jag att natten är helt ljus. Månljus. Snön gnistrar och månen är full. Det finns nog inget vackrare en vit decembernatt.