Stil: Kärlek

Minnena från förra nyårsaftonen väller in över mig som ett iskallt hav. Jag var ensam i huset on the end of the road med hundarna. Chans var inte respresentabel så jag kunde inte åka hem till någon av dem jag iallfall var bjudan till. Antingen hade de katter eller barn som var allergiska. J firade med sin familj i en stuga i Anderna. Jag såg framför mig hur de skålade och hur roligt de hade och att jag var alldeles glömd för dem. Jag väntade på ett telefonsamtal och önskan om ett Gott nytt år till fyra på morgonen men det kom aldrig nåt. Det var 18 grader minus ute och pannan stannade. Men det märkte inte jag, bara att allt var så kallt, jag frös ända in i själen. På 2010:s första morgon var det 14 grader inne.
Jag minns inte ens vad jag åt den sista kvällen 2009. Chips och fil kan jag gissa. Det är vad jag brukar få i mig såna dagar. Jag drack portvin och slånbärslikör iallafall. Jag hade röd klänning och Marinens vintermössa. Hårt sminkad -för att trösta mig med fotosessioner i snön med självutlösaren på kameran. Jag såg ut som en Pierrotdocka på gränsen till sammanbrott. Eller föralldel, en Pierott mitt i ett sammanbrott. Det var en av de värsta dagarna och nätterna i mitt liv. Och det skulle bara bli värre. Mycket värre. Tur att jag inte visste det då.

Jag ska lämna det landet nu. Lämna that state of mind.

Hejdå 2010. Jag kommer inte att sakna dig.

Senare när jag i min brorsas badrum dressat om för 2010:s sista kväll ser jag att min nyårsoutfit är ett väldigt ihopplock. Mormors svarta knälånga kjol, guldnagellacket Lisa-Marie skickade mig när jag var sånt vrak i våras, glitterhalsbanden Staffan fick som inträdesbiljett på nån krog under Mardi Gras i Orleans, J:s farmors svarta smala lackskärp, guldkavajen jag köpte till Malins bröllop, svarta pumps från loppis, Marias farmors gyllene clips med lejon på som passar så bra i Göteborg.

Det är så man är. Massor av delar av en själv är givet en av andra.

Något ur det förflutna ska jag bära med mig in i det nya året; Det som glittrar och är vackert. Jag har haft många som älskat mig i mitt liv. Och det finns en del som gör det ännu. Tar jag med mig det blir jag vackert klädd. På utsidan och insidan.

"Gud. Vad tror du? Tror du att vi får leva vidare? Tror du att det finns en chans att vi får träffa våra nära och kära igen..." säger Lena med en sådan tröstlös blick som gör att man ställer en sådan fråga.

"Men det är ju det som kommer att finnas kvar. När allt annat är över är det bara kärleken som är kvar" säger jag.

"Tack!" säger Lena med eftertryck och så fortsätter vi vända bladen i albumen från när Måns fanns och man kunde ta på honom.

BAO - Helen Sjöholm, Saknadens Rum, Kärlekens Tid

Jag går ner till havet precis innan solen går ner. Det blir bara vackrare och vackrare. Vitare och vitare. Isen har börjat lägga sig och snökristaller och rimfrost ligger över hela markerna och gnistrar. Över de snöklädda öarna faller ett rosa sken från solnedgången. Jag är liksom solen nedgången efter att ha lagt mig alldeles för sent gårkvällen innan igen. Och härjad av familjehysteri i huset. Barnen är som amfetaminister. Punkare på amfetamin.

Jag lyser mer av ett svart sken än ett rosa. Men ändå. Det blir bara vackrare och vackrare.

Suicide on Happiness Street

Jag har fått ett erbjudande om en lägenhet på Lyckogatan.

Det var dit jag och Staffan åkte på natten och fann Anna medvetslös av tabletter. Jag ringde och beställde en ambulans till Lyckogatan på grund av självmordsförsök. Igen. Det kändes som en tragisk sketch. Om det finns sådana.

I somras när jag sa att jag tvivlade på att min livskris var av kemisk art, jag har ärligt talat inte sett nån som blivit hjälpt av medicin, sa Anna: "Jag har blivit hjälpt av det. Mig har medicin hjälpt."

När hon, av alla människor, som varit begravd i tablettmissbruk de senaste åren sa det blev jag ytterligen stärkt i min övertygelse att härda ut utan.

Mot livet kanske medicin hjälper. När hon var medvetslös slapp hon ju vara medveten om smärtan. Men jag vill inte vara mot livet, jag vill vara med.

http://www.youtube.com/watch?v=_3ctfQAoV-c

Punk äldre än 10 är fejk

Jul-stök dagarna i tre. Ungarna har party hela tiden. De är så punk. Alla punkare över tio år är fejk. Småungar är originalen. De vuxna skäller och gnäller för att kidsen målar sig med vattenfärg i ansiktet istället för på pappret, drar i gardinerna och för att de inte sitter still när de äter. Vuxna är så inhelvete förstockade. När ska vi lära att vi ska lära av barnen och inte tvärtom? Vi vuxna har nästan ingenting att lära till ungarna. Kanske en del praktiska grejor, hur man knyter en knut eller bakar en kaka. Men ur livsfilosofisk synpunkt är vi förlorade för länge sen. Vi hade allihop haft mycket roligare om vi målade oss röda och blå i ansiktet och inte satt stilla och åt hela dagarna.

"Men, lugna dig unge!" säger min bror.

"Jag är ingen unge, jag är en älskling" rättar min brorsdotter.

Den största oron -att inte ha något att oroa sig för

I mitt rum på the end of the road står en spjälsäng. På julaftons natt föddes en flicka. Det är inte mitt barn som föddes den här gången heller. Ett annat par än jag och J bor där nu. Ett par som som alla andra som bara fick barn sådär. Sådär som folk får mest.

Skaffa ett barn då, säger Karin till mig: "Det är lätt!" lägger hon till.
Livet går liksom bara vidare för människorna. Men hos mig får livet inte fäste. Jag är utesluten den livsnåden. En omänniska.

Det gör så ont så ont så ont. Stå här vid sidan av Livets flod och se den strömma men inte få flyta med. Förbannad av Gud. Ja, det är så det känns. Men det känns i allafall och då måste jag vara levande.

Och jag tvingas hitta en djupare mening än att flyta med den ordinarie livsströmmen. Jag får ta mig till källflödena. Och sluta sentimentalisera. Det är inte klädsamt. This is it. Gilla läget. Jag kan inte skyla över existensens tomhet med ett barn. Min monsterångest kan jag inte överföra på oro för mina barn. Den största oron: Att inte ha något att oroa sig för. Jag står här ensam med mitt liv. Ta det ansvaret Mira. Mira betyder se. Lev upp till ditt namn och se meningslösheten rakt i ögonen och gå vidare. Trots allt inget.

Det är rätt coolt faktiskt. Få vältra sig i existentiella frågor istället för logistik. Vem har tid att fundera på livets mening med barn (eller karriär)? Man har fullt upp med att göra det: Livet. Så får man (förhoppningsvis) njuta sitt otium och fundera på tillvaron när man är 65. Jag har hamnat i det kontemplativa livet redan nu.

Jepp. Kör. Gör livet vidare i mig.

http://www.youtube.com/watch?v=uRcKu8XpJYI&feature=related

Jag får inte ihop mitt livspussel. Det fattas bitar. Jaja. Jag får väl göra mosaik då.

Kommer för övrigt att bli mycket snyggare än den där förtryckta bilden på omslaget.

53 porslinstomtar och noll st Gud

Julafton. Jag saknar mina barn så oerhört mycket. De säger jag ska vara glad för att inte ha barn för det är så jobbigt. Om deras barn dog skulle ju inte det vara nån tröst att få höra att tänk vad skönt nu när du får sovmorgon. Nu är jag här igen. I träsket. Jag måste komma ihåg att jag äter ju faktiskt inte kokt tapet. Jag har kaffe och en chokladkaka och en gran och en brasa och sängplats i ett varmt hus. Och femtiotre tomtar. Jag fick bara inte barn. Jag är undantaget som bekräftar regeln. Livet går vidare. Även om det inte gör det i just mig så går det vidare i stort. Mänskligheten är större än mig. Det föds alldeles tillräckligt med barn. Men just idag... Hela julens budskap går ju ut på att Gud är ett litet barn. Och så är det ju. Har vi respekt för barnet och själva livet så överlever vår mänsklighet. Gud är inte stor och stark. Gud är liten och svag.

More is more, this is jul hardcore

Mamma kör alltid jul hardcore. En månad har hon hållt på. Nu börjar det bli klart. Eller ja klart och klart, vi befinner i något slags slags rött, kristalligt, sockrigt töcken:

14 bonader

3 julgrupper

120 levande ljus

7 julklockor

10 juldukar (minst)

8 lyktor (varav tre av is)

3 heliga familjen

7 krukor med tallris (pyntat såklart)

8 adventsstjärnor (exklusive advenstakar och en slags ljuskula)

11 jultavlor

9 domherrar

53 tomtar -och då är inte de tryckta på handdukar, gardiner, grytlappar, bonader, jultavlor, och dukar inräknade utan bara de faktiska man kan ta på. Räknar jag med alla blir det hundratals.

Också maten, knäcken, mandelkakorna, den ekologiska skinkan, grytthytteglöggen, de två backarna julmust, julmusiken, amaryllisarna, julstjärnorna, ljusslingorna, marschallerna, granen, julklapparna med mera med mera. Less is not more, more is more, mamma öser på.

Hur ska änglarna få plats att landa?

Men det är bara att ösa på, yta är yta och änglarna hittar sina landningsbanor på andra ställen -inom oss.
Fan, jag älskar jul. Imorgon ska jag klä mig i stil julgran. Grön klänning, glitterhårsnodd och alla mina glittrigaste halsband. På 150 år har hela Sverige bara varit snötäckt 16 gånger. Detta är ett sådant år. Snön gnistrar på alla taken och det är smällkallt och stjärnklart. Nu blir det juuuuuul! Nu kör vi!

http://www.youtube.com/watch?v=zRmeztVV1dE

Kärleken är julröd

Blicken fastnar på ljusstaken med ett snidat hjärta mamma satt i fönstret. Hjärtat symboliserar kärlek. Jul är kärlekens högtid slår det mig. Det borde ju vara självklart men de där julhjärtana har liksom börjat leva sitt eget liv. Bortklippta från sitt sammanhang. Som om de bara har med jul att göra. Som om det bara är en julsymbol och julen inte är mer än en orgie i krimskrams. Som om det bara är pynt. Som om hjärtat inte finns allra innerst i oss.

Klockan är halv tre när Stig och pappa kommer. Han har varit borta i månader. Mamma sover. Han förhör sig om vilka som dött och sen sätter sig han och Stig och dricker kaffe och äter knäckebröd och lussekatt. Pratar båtar. Eller ja, det är mest pappa som pratar och Stig lyssnar.

Jag gillar det med pappa, att han inte alls är bunden av klockan. Vi kunde ringa närsomhelst när vi var tonåringar och han klev upp och hämtade oss. Aldrig att han blev arg för han blev väckt eller sa att jag måste sova. När jag gick av Zoloft och fick sån klåda och ångest att jag inte kunde sova på flera dygn frågade jag hur länge han varit upp i streck. Sex dygn. Det var ett jobb som skulle göras och han gjorde det. Det gav mig lite perspektiv. Man överlever. Det är inte hela världen. Till slut somnar man. Det finns inget så stressande som att känna att jag måste sova.

Han är bunden på massa sätt. Men i sin tid är han fri. Han har alltid tid. Klockan bestämmer inte. Det gör han själv. Det är något djupt ursprungligt över det. Inte att vara vaken i dygn kanske men att inte låta sin rytm följa klockan utan sig själv. En livsrytm som inte är baserad på en mekanisk uppfinning.

När Stig åker vid sexsnåret och jag släcker adventstjärnorna i fönstren ser jag att natten är helt ljus. Månljus. Snön gnistrar och månen är full. Det finns nog inget vackrare en vit decembernatt.

Resan till Misogynia

Jag drömde jag skulle resa till en ö där det bara bodde män. På informationsmötet om resan deltog några kvinnor, men mest män. När resan var dags var jag den enda kvinnan i resesällskapet. Jag var den enda som tordes. På ön vi skulle resa rådde nämligen en mycket fientlig inställning till kvinnor. Det var oerhört riskfyllt för kvinnor att resa dit. Kvinnohatet pyrde och kunde i ett obevakat ögonblick blossa upp och orsaka döden för en ensam kvinna. Jag höll mig noga till mina manliga (icke-kvinnohatande) medresenärer.

Vi gick in på en pub. Mina manliga resekamrater beställde mat. När jag skulle göra det, fish&chips, blev mannen bakom disken mycket avog. Han ville inte servera mig. Jag gav mig inte. Var mycket bestämd. Gav inte vika. Jag skulle ha min mat.

I nästa sekvens går jag ner för en trappa till restaurangens källare. I slutet av en korridor härskade öns mäns gud, -eller far. En av öns män hade gått ner för att informera honom. Om mitt, kvinnans, besök på ön antar jag. Här var ondskans kärna. Fadern/guden flög runt och ryade som en demon. Jag stod på avstånd i ena ändan av korridoren och tjuvlyssnade.

I nästa sekvens sitter jag i ett rum och talar med en av öns tjänstemän. Han är förment vänlig. Frågar mig saker, men jag vet att det inte är av intresse utan enbart för att få information, som en spion. Allt jag säger kommer automatiskt att vändas emot mig.

Det slår mig och jag utbrister: Jag vet varför ni är så rädda för kvinnor! Kvinnor kan få er att känna kärlek. Och känner ni kärlek riskerar ni att ge upp er själva. Släppa er integritet, er makt och er isolering. Därför måste ni hålla kvinnor ifrån er. Ni är rädda för att känna kärlek.

Sedan vaknade jag.

Total Månförmörkelse startar 08.40 inatt! Ut och skåda röd måne!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8302549.ab

Lucia som just don't give a shit

"Här var jag som Lucia i skolan." säger mamma och visar det svartvita kortet.

"Och henne informerade de oss om, kungarna i klassen, att henne pratar vi inte med, när vi började där."

"Varför pratade de inte med henne då?" frågar jag.

"För att hon var liten och ful. Hon kallades sillen."

"Jaha, lekte ni inte med henne då eller?"

"Vi sket väl i dem!" säger mamma, som om grupptryck och rang var något helt främmande i hennes tolvåriga tjejvärld.

"Och sen hängde hon ju efter mig också. Som en sill. Ja, där står hon ju, bredvid mig. Och hon var ju inte särskilt ful."

Tankar som tuggar tapeter

Sömnlös. Bara för att ha fått frågan vad jag ska "göra" sen. Hur jag ska rehabiliteras. Vad det finns för Försäkringskasseplan vad gäller mig, så blir jag så upprörd att jag inte kan sova trots att kroppen är så trött att jag ser dubbelt. Somnade väl vid fem eller nåt igårnatt, men då ingen ångest iallafall. Eller jag vet inte om det här är ångest. Mer en rädsla. En rädsla att de är ute efter mig. Varför de frågar vad det ska bli av mig. Inte vad jag är nu. Här och nu. Att det som är jag inte ska få finnas utan åtgärdas. Men jag är ju inte en som kan rehabiliteras. Jag är jag. Och när jag får såna frågor känner jag att jag inte duger. Som jag är. Men jag är inte halvfärdig. Jag är hel. Trasig och hel på samma gång. Och nu mycket trött och ledsen. Nattvaken sopar banan för demonerna. De glider så lätt in i min sömnsaknande kropp och själ. Viskar sina otäcka berättelser som om de vore sanning. Ger jag efter tar de över och talar genom mig. Då blir det otäcka kladdiga mail och blogginlägg fyllda av självömkan och avundskap.
Till och med de med förlossningsdepression är jag avundsjuk på inatt. För deras depression ger dem ju iallafall något. Inget ont som inte har något gott med sig men jag har bara ont utan gott. När de kommit genom mörkret har de något kvar, något det var värt allt för. Ett barn. En ny människa. Ett helt universum. Kärlek. Jag har bara mina sömnlösa nätter och väger ännu några gram bittrare. Till vilken nytta har jag vakat? Till vilken nytta har jag varit vaken alla de här sömnlösa nätterna i ensamhet? Nej nu gled jag in där igen. Om hur synd det är om mig. Men det är inte synd om mig. Jag är inget offer. Jag är jag och inatt kan jag inte sova. Det är bara så. Inget annat.
Jag tänker inte upplåta min kropp åt er mer jävla demoner. Jag gillar er inte. Och ni gillar framförallt inte mig.
Läste i tidningen imorse Svetlana Aleksievitjs:s krönika om Galina Firsova och Alexandra Voronina som genomlevde belägringen av Leningrad. Niohundra dagar. Niohundra dagar och nätter. De berättar hur de åt grodor och bark. En dag åt de upp tapeterna. De var fastklistrade med gammaldags klister, som var gjort av mjöl.
"Så vi åt tapet och kokt vatten till frukost."
Här kan man snacka synd om. Men i deras berättelser hör jag inte Galina eller Alexandra ömka sig. Men de var världens lyckligaste i världen när de hörde på radion att blockaden var bruten.
"Vi hade uthärdat, vi hade segrat."
Då ska väl jag fan kunna uthärda en natt med både glögg, godis och choklad.
Självömkan är en äcklig lyx. De som verkligen lider har inte råd med det.

http://www.gp.se/kulturnoje/1.512339-svetlana-aleksievitj-minnen-fran-en-belagrad-stad

Jag måste resa mig och stå upp för att jag fallit

"Vart ska vi?" säger Ella när vi på kvällen kör genom snöfallet genom industriområden ut mot förorterna.
"Vi ska köra Mira till ett hus härute som hon lånar" säger Ninna.
"Din faster är nämligen en baglady" förtydligar jag.
"Jaha men vad har de att erbjuda dig då, Försäkringskassan?" fortsätter Ninna som inte vill lämna ämnet min framtid.
Fan, jag hatar att prata om min framtid. Det finns inget som ger mig sån ångest som att göra det.
"Även om du inte kan börja arbeta kanske det finns något annat, en utbildning eller så?" fortsätter hon.
Värkligheten rasar in över mig och panikkänslorna ger sig till känna. Jag orkar inte komma med undanflykter och spela med längre. Det är ju över. Arbetstiden är för alltid över. Jag måste stå för det jag inte är. Jag är en till systemet oanpasslig kvinna.
"Jag kommer aldrig aldrig aldrig att arbeta för pengar mer. Det kommer inte att ske. Jag kan bara arbeta av ren lust. Ingenting annat."
De kan förstås inte förstå det. Carina på Försäkringskassan kan inte förstå det:
"Det är väldigt viktigt att du läser de papper jag kommer att skicka till dig bla bla bla".
Papper hit och papper dit. Det hjälper ju inte! Jag kommer inte att rehabiliteras in till att bli en kugge i maskineriet igen ändå! Det spelar ingen roll hur mycket papper de skickar. Det spelar ingen roll om de drar in min sjukpenning. Jag kommer för alltid att vara ett gruskorn i det här maskineriet. Och det behövs med. Den väloljade maskinen som mal ner oss i avgrunden behöver grus.
Grus från meteorer i rymden ser vi som stjärnfall och kan önska oss något. Jag är inte mer än det. Men det är svårt att se det, den tomma rymden, i vitögat och falla fritt utan att känna nu dör jag.
Att stå utanför maskineriet innebär att jag inte har någon ekonomisk trygghet alls. Det betyder att jag måste härda ut att gå rakt ut i ovissheten. Hur lever man som fågeln? Kan man det? Kan man överleva även om man säger nej till de monetära reglerna för vår existens? Klart jag kan. Jag lever i Sverige. Såvitt jag vet är det inga som svälter här ännu. Överleva kommer jag att göra. Obekvämt och mössan i hand för personliga mecenater ja, men ingen kommer att låta mig dö för att jag misslyckades med att konformeras.
Jag har ju inget alternativ, jag kan inte leva på något annat vis. Dödar de min själ är mitt liv inte värt någonting. Det måste finnas rum för de som står utanför systemet med. Jag har lika mycket existensberättigande som den som jobbar träget på nån teknikfirma och tjänar pengar som en god samhällsmedborgare. Jag tjänar med. Men Mammon är inte min Gud. Jag tjänat något annat. Själva livet.

Äntligen pratarviomdet#

Ute snöar det stilla och på Twitter och bloggar och i tidningar rasar en storm av alla som prataromdet#
Äntligen.
Bittert minns jag när jag för tio år sen, ensam i min klass på JMG, föreslog att vi journalister borde skriva våldtäktsoffrens storys -just för att de inte ska vara offer.
"Vaddå, räcker det inte att de blivit våldtagna?"
"Vem hade du tänkt hänga ut? För jag skulle då inte vilja gå ut i tidningen och berätta om nåt sånt."
Stämningen blev aggressiv. Ingen höll med mig. "Men om någon vill berätta så hjälper det ju andra... att vi bryter tabut, att vi pratar om det.." försökte jag.
"Men hur ska vi veta att den som säger att hon vill berätta om detta i tidningen inte är i chock? Att hon inte bär på ett obearbetat trauma?" sa läraren.
Det stod helt klart att våldtäktsoffer är offer och skammen är så stor att vi andra ska hjälpa till att hålla tyst om det. Och fattar de inte det själva, att de borde skämmas, utan vill berätta så är de i chock och vet inte vad de säger. Hela klassen och läraren stod enade mot mig som ville snaska i våldtäktsoffers olycka istället för att låta dem vara ifred. För dem var jag en kvällstidningshyena som ville kränka våldtäktsoffren ytterligare en gång -denna gången i offentligheten.
Det var på Göteborgs Universitet jag lärde mig att bildning inte har något med klokhet att göra. Innan jag började där trodde jag att de som var universitetsutbildade var smartare överlag. Men det var de inte. Klart det fanns kloka lärare och professorer med. Men även välutbildad dumskap. Folk är som folk är mest utbildade eller ej. Mot dumhet hjälper inte utbildning. Det kan snarare vara en nackdel. Tänk Albert Speer.
Jag har träffat välutbildade manschauvinister, kvinnor som män, som föraktar kvinnor på ett raffinerat vis. Ja kanske flest där. Få är de välutbildade männen som inte känner sig hotade när de träffar sin intellektuella överkvinna. Och jag har träffat outbildade män som kvinnor som på ett fullständigt självklart sätt utgår från att vi människor är jämlika.
I bibeln står, ja det står mycket dumt i bibeln men också mycket som känns innerligt äkta, hursomhelst -det står att Gud gett människan hjärtat så hon ska kunna tänka. Men det finns så himla många som tänker bara med huvudet. Och utan hjärta blir tankarna meningslösa, t.o.m direkt skadliga.
Jag vet. Mina tankar har varit hjärtlösa alldeles för länge nu. De är som ohyra i huvudet.

prataomdet#

Våldtäktsförsök av okänd. Många våldtäkter av känd, twittrar Maria.
Jag är sjukt stolt över att ha en vän som är strong nog att våga prata om det. Och hennes inlägg synliggör ju det faktum att det är farligare för en kvinna att ha ett förhållande med en man än att gå ensam på stan bland främlingar. Våldtäktsförsöket av främling avvärjde hon med att spöa honom med en stilettklack. Hemma är man dessvärre barfota.
Tja, då ska väl jag också prata om det. Mats försökte våldta mig minst en gång. Strypa mig en annan. Nån snubbe ringde obehagliga samtal och skickade porrbilder. Och så är det vaklart såna som tafsat.
Men den största kränkningen hade varit om vetskapen om mäns våld mot kvinnor hade hindrat mig från att leva ett fritt liv. Men det har det inte gjort. Det är ett rent under att jag klarat mig så bra som jag gjort. Jag har gått hem med okända män -ensam. Jag har hoppat in i en bil körd av en okänd man som erbjöd mig skjuts. Jag har solat ensam på en strand i Mexico där det av nån anledning patrullerade ett helt kompani (men det var jävligt obehagligt). Jag har alltid gått ensam i städer om nätterna, inklusive Pattaya. Jag har liftat -men jag slutade med det när det visade sig att en av de bilförarna som stannade hade stånd. Ändå. Jag är glad för att min mamma aldrig lärde mig att hålla på mig eller akta mig. Jag är inget offer bara för att jag är kvinna. Och det har gått bra. Och skulle det inte göra det så är det inte mitt fel.

Tanzanianer i Tassemarkerna

Jag undrade ju om det var nån som läste den här bloggen överhuvudtaget. Men det finns ju statistik! Jag kan se hur trafiken ser ut här, har jag upptäckt först nu efter två års monolåg.
De som surfat in här är först och främst från Sverige ser jag. Ja, det säger ju sig självt. Bloggen är ju skriven på svenska. Sen kommer USA. Jaja, USA är ju överallt med sina sticky fingers och det finns ju en del svenskar Over there. Sen kommer Tanzania.
Varför Tanzania? Är det nån svensk i Tanzania som saknar mörkret och drömmer sig tillbaka till den svenska ödsligheten här vid vägs ände? Eller bara ett tanzanianskt ord som gömmer sig här i bloggen, som att Idol Tanzanias stjärna heter Mira eller Mira betyder knulla, och söker sig besvikna in på svenska bloggmarker.
Nåväl. Av misstag eller med mening. Välkommen in i kylan Afrika.

Esrange, Assange, Esrange, Assange....

I måndags invigdes markstationen för satellitnavigeringssystemet Galileo vid rymdbasen Esrange utanför Kiruna.

Samtidigt häktas Assange, frisläpps, frisläpps inte... och så vidare i all oändlighet.
Esrange.... Assange... Syskonnamnen lämnar mig inte. Gungar fram och tillbaka därinne i huvudet.
Esrange, Assange....
Det är som två sidor av samma mynt. Det ena vänder sig utåt. Lämnar blicken från jorden ut i rymden. Den andra vänder på varje sten, forskar i varje mörkt skrymsle, varje vrå här i detta jordiska.

Bara en lovebomb kan ta oss till paradiset

Taimour Abdulwahab blev galen. Han blev inte religiös. Vi måste vara mycket försiktiga med orden. Mycket försiktiga. Lika lite som Taimour kan skylla en religion som orsak till mordet på sig själv så kan vi inte heller göra det. Taimour Abdulwahab blev inte religiös. Taimour Abdulwahab blev galen.

Och så betänker jag hur vi använder språket för att definiera vår verklighet och den blir sådan, verkligheten. Ord är sällan objektiva: Vit svensk man skjuter folk i Malmö=Ensam galning. Muslimsk man med invandrarbakgrund smäller bomber i Stockholm=terrorist.

Vidare anar jag att Taimour Abdulwahabs galenskap inte kommer från tomma intet. Jag tror den är ett symptom på en galenskap i världen. Jag tror att hans död hör samman med Kenneth Wallins död på något vis. Än en gång ångrar jag att jag skrev ett inlägg som vurmade för Sveriges inblandning i Afghanistan. Fast man ska inte ångra någonting. Eller äsch, det ska man. Det är på grund av alla dessa tvärsäkra, bombsäkra åsikter människor dör.

Ingenting är säkert -förutom detta att vi är satta här att leva tillsammans. Det finns inget annat sätt.

Lucia i stjärnregn

Man ska inte ångra något men lite ångrar jag att jag inte for med till kyrkan och såg Albert lussa med sin sånggrupp. Han gick i täten med fyra andra flickor med Luciakrona på huvudet och rött band om midjan.

"Är man Lucia får man gå först!"

Fem år ung. Nästa år är han förmodligen för gammal för att trotsa könskonventionerna så frimodigt.

Oh, jag gillar jul. Alla ljus i mörkret. Ljus är som vackrast då, i mörker. Och inatt faller årets största meteorskur över Sverige, Geminidernas. Ut och önska! Kolla mot tvillingarna!

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/stjarnfallsregn-pa-tisdag-1.1226039

Magi kräver mörker.

Ordet är drogfritt

"... jag har plockat tomtar...." säger Kerstin med en röst på slowmotion.
"Jaha, men jag vet inte vad det betyder" säger Marcus Birro och man hör att han inte orkar med en enda till med tomtar på loftet och glögg i blodet.
Mycket riktigt. Innan Kerstin hunnit förklara vad plocka tomtar innebär och var hon befinner sig (någonstans i Sverige tre mil från Norge) så avbryter, den på glöggdruckna lyssnare urtrötte, poeten:
"Kerstin. Jag orkar inte mer. Det är ingen idé. Med all respekt men vi slutar nu".

Kerstins röst försvinner ur etern och Marcus Birro suckar: "Är ni alldeles för glöggpackade behöver ni inte ringa hit".

Även i Karlavagnens vida Universum finns det tydligen gränser.

Jag gratulerar Kina till :劉曉波

Liu Xiaobos stol står tom på Nobelfesten i rådhuset i Oslo. Hans närvaro och hans handlingar fyller hela rummen.

Trots att han blir fängslad vägrar han leva annat än fri.

Liu Xiaobo var med på den Himmelska Fridens torg juni 1989. Bilden därifrån med studenten framför de fyra pansarvagnarna har etsat sig fast i mitt sinne för alltid. Människans förmåga till frihet drivet till sin yttersta spets. Jag säger vad jag vill. Jag dör hellre fri än lever tystad.

Jag gläds å Kinas folks vägnar att de har själstarka medborgare som Liu Xiaobo som står upp mot det monster samhället har blivit.

Äkta poesi är ordlös

Allt är illa med mig. Vaknar med tankarna gnagande som råttor i huvudet. Jag måste gå upp, ur dem. När jag lämnar sängen och slår upp dörren till "mitt" rum översköljs mina tankeråttor istället av mammas myriad av lösryckta meningar som inte betyder något, hardugettfåglarnamatjagkomintetillvadstenajulmarknadvitänderinteenbrasaändetärfortfarandevarmtjagtrorjagskakokaettägg... annat än att bryta sönder tystnaden. Pratsjuka. Det är en verkligen en sjukdom.

Så står jag där. I bokskogen med skidspetsarna riktad mot orörd snö.

Bokarnas stammar står som stolta pelare i en katedral full av natur och helighet.

Snö är poesi ren från ord. Tystnaden får tala. Bokskogskatedralen står där lika vacker och stilla med eller utan mig. Men nu står jag här och glider snart nerför den vita marken mot dalen.

Lilla jag må det inte vara så mycket bevänt med. Men livet i stort går vidare och vidare och vidare

Jaja, jag slipper äta rotmos iallafall

"Jag läste i tidningen idag om att A och O i relationer är att man talar om det negativa och når nån slags konsensus, inte bara försöker hoppa över det jobbiga. Då är det kört", säger jag.

"Du menar älta?" säger J.

"Alla ämnen som inte är helt igenom positiva kallar ju du för att älta...." suckar jag.

"Allt som är jobbigt är älta. Diska är älta. Tvätta är älta. Laga Rotmos är älta."

Togos lag

"Han är inte här idag heller. Ni gör ett väldigt noggrant arbete för övrigt" säger jag till dagens polisman.

"Ja, vi har ju fått i uppdrag av Tingsrätten så då får vi ju göra det" säger han, ja, inte urskuldande men medmänskligt på nåt vis. Han tjatar inte och försöker inte tränga sig in.

Istället ger han mig tipset att ta ur nyckeln ur ytterlåset och säger att han inte ska störa mer och sätter sig i sin polisbil och åker vidare.

När jag pratar med pappa säger han att polisen får sluta trakassera oss: "Ni vet ju inte var jag är."

Jag säger att jag visst kan meddela att han är... typ nånstans i närheten av Saltströmmen.

"Frågar de snällt så får de säkert hjälp av norska polisen."

"Norska polisen? De kan inte göra en sak. Båten är under afrikanskt flagg. Här är Togos lag som gäller!"

"Togos lag? Enligt deras lag kanske du får händerna avhuggna. Det är väl inte så bra? Det tänkte du inte på eller?"

"Nä, det har jag inte tänkt på, det kanske inte är så bra här ändå", säger pappa och skrattar.

Han må vara en rättshaverist men han seglar bra. Hoppas han håller sig på sjön till jul med. Annars kommer polisen garanterat att knacka på då med. Och alla barnbarnen som tror det är tomten som knackar på...

Den vackraste scen jag någonsin inte sett

"Hur var promenixen" frågade Maria igår.

"Jag gick ner till havet och rökte två cigg. Det är på den nivån det är" sa jag surt.

"Ja det är ju skönt att kunna gå till havet iallafall" sa Maria.

Jaja, svarade jag död som sten som bara saknade snön som föll i fjol.

Men idag, såg jag ju snön som fallit här med! Jag spände på mig skidorna och åkte ut längs ett spegelblankt hav. Det är underbart att bo vid havet igen och det är underbart med vinter. Jag vill bara vara här i detta vita och ingenannanstans. Jag kom tillbaka hem precis till att Bergmans Nattvardsgästerna börjar. Gunnar Björnstrand är magnifik! Det är nog den film som drabbat mig djupast. En film som handlar enkom om Guds tystnad. Äntligen! Någon som sett detta med! Och talar om det. Nån som säger sanningen om avsaknaden av sanning. Oh Yes! Hard stuff.

Jag bara njöt med mitt stenhjärta vidöppet och grät mig genom filmen den här gången med.

Jag frågade väl aldrig Måns om han trodde på Gud? Vi talade om Gud minns jag men inte vad vi trodde eller inte trodde. Det vore väl att förminska den stora tanken om Gud med att dra in våra små löjliga föreställningar. Vi kan ju (med vårt förnuft) ändå inte fatta ens en smula av Gud.

Men Måns tog Nattvarden en gång vet jag. Han hade efter rattfyllan (eller var det när han gick in i hotellköket och gjorde mackor och slängde nattvakten i poolen?) blivit dömd till samhällstjänst. Samhällstjänst i en kyrka var det enda han kunde tänka sig. Kyrkan han gjorde sin tid i var emot kvinnliga präster, och sen när han jobbade extra betalade de honom svart. Han gillade den kyrkan mycket. Han litade aldrig på såna som höll sig med moral.

En julafton firade han med att jobba där. När gudstjänstbesökarna, prästen och kantorn gått hem och han släckt ljusen och samlat in psalmböckerna satte han sig i en kyrkbänk i den öde, mörka kyrkan och klunkade ur karaffen av nattvardsvinet och "mumsade" på en näve oblat som han beskrev det.

Det var den vackraste scen jag någonsin inte sett.

Runka dig frisk

Jag berättar för mamma om Anna från Askersund och alla vättarna runt hennes stuga.

Mamma skrattar inte.

"Men det var väl vättar där då" konstaterar hon. "Margit Sandemo bodde utanför Askersund och hon hade vättar så då är det väl vättar där."

Sen tar hon fram boken Du kan hela ditt liv, med ett regnbågsfärgat hjärta på omslaget, av Louise L Hay.

"Nu ska vi se vad det är med J. Vad var det han hade?"

"Bihåleinflammation" säger jag.

Mamma bläddrar och ger diagnos: "Irritation mot någon närstående person. Kan han vara irriterad på nån i sin närhet?"

"Tja, han bor ju i kollektiv. Kan mycket väl hända att det uppstår spänningar" säger jag och lägger till att han har migrän ibland också.

"Migrän. Hm. Ovilja mot att bli pådriven. Motstånd mot livets flöde. Sexuell rädsla" läser mamma och fortsätter: "Och så ska han säga: Jag slappnar av i livets flöde och låter livet förse mig med allt jag behöver på ett lätt och ledigt sätt. Livet är till för mig."

"Det ska tydligen hjälpa med masturbation" lägger mamma till.

My God.

"Så när han får migrän ska han alltså säga det där samtidigt som han runkar!!!"

"Men det hjälper" försäkrar mamma.

Mumbo Jumbo. Jag har varit mambo en dag för länge idag. Måste flytta.

På kvällen när jag ska gå ut och ta min cigg ångrar jag mig. Kommer vättarna att vända sig mot mig nu när jag varit så hånfull mot de som bejakar deras existens?

http://www.youtube.com/watch?v=KHcMqOQt4NY

Låt mig snöfalla

När det snöar saknar jag the end of the road. Jaja det var förfärligt men när det snöar så minns jag bara fåglarna i äppleträdet, fåren, granskogen, hundarna! snöflingorna och skymningen som föll, stjärnorna som tändes. Hur huset ruvade där under berget vid slutet av vägen och där på andra våningen kurade jag framför laptopen med mina bilder medan snön föll över äppleträdet.

Jag har slutat ta bilder nu. Sen J gjorde slut i våras har jag inte lagt ut en enda bild på mitt älskade Flickrkonto. Lusten bara dog. Till kameran med. Jo, jag tar väl lite kort reflexmässigt. Men passionen är borta. Hoppas jag får ett nytt nånting. En kärlek som bär även efter att passionerna stillnat.

Sentimentalitet är livsfarligt. Snö är dövackert.

Men det är väl inte snön jag saknar. Den faller ju här med. Det är mig själv. Att jag var själv. Med fåglarna, skogen, hundarna och Vintergatan.
Eller tja, saknar mig själv... Mig själv är ju tyvärr det enda jag har. Det är ju en av de största nackdelarna med att vara deprimerad. Den förlamande självcentreringen. Som en nålad fjäril bakom glas. Nålen är mina tankar och fjärilen är jag. Så blir det när jag försöker ta mig samman. Kan inte flyga då.

Det är det som är det poetiska med snö. Det ger upp fullständigt. Vätet släpper taget om sin plats i himlen och bara låter sig falla. Fritt.

http://www.youtube.com/watch?v=QIJ0Mlb_tDE

Tillväxtfebern som förkrymper oss

Jag vaknar i gryningen och ser ut över vinterstaden från Danjels sovrumsfönster. Ljusen från alla billyktor på väg till jobb eller skola. När jag öppnar dörren och går ut dånar det. Staden dånar! Det är som en sjukdom. Vi har blivit maskiner. Det är kanske högst en på 100 som känner äkta arbetsglädje och wow! Vad härligt det är att gå upp 06.30, denna decembermorgon, lämna sin familj och sin varma säng och gå ut i tio minus, sätta sig i bilen eller bussen på väg till arbetet. En. De andra 99 är levande döda. Fiskar som flyter med strömmen mot avgrunden. Som inte vet varför de gör det här men har slutat fråga sig vad de själva vill med livet. Härdar ut. Bara accepterar att Mammon kräver sin tribut.
Jag kommer ihåg den där decembern det pratades om strejk. Vad jag hoppades! Då skulle jag baka lussekatter. Men det blev ingen strejk. Hjulen fortsatte snurra. Och jag fortsatte köpa lussekatter på 7:eleven på väg till och från jobbet. Och inget smakade egentligen. Det fanns inte plats för att känna smak.
När bussen kör förbi Ättestupan ser jag moskén ta form. Hur kan man protestera mot att den byggs? Hur kan man protestera mot att det finns andra värden än de ekonomiska? Mammons tempel växer upp som giftsvampar ur jorden så ska ett tempel för bön till Gud byggas på en av Göteborgs fulaste platser och då blir det ett jävla liv. Det vore väl det man skulle ha protesterat mot isåfall. Att muslimerna får sin moské inklämt mellan ett stup och en stor trafikled. Men nej. Detta att några vill tro på något annat än saker, något man inte kan se eller ta på. Det är det som skrämmer.
Vi är kropp, själ och ande. Men de allra flesta har stympats på sin själ och ande. Kvar är bara själlösa kroppar på väg till jobbet. Kroppar som producerar och reproducerar utan stopp. Som cancer.

Lite målomedvetenhet är allt som krävs

"Jag har släppt alla mina principer och alla mina mål" säger Sofia och ser så där vacker ut som bara Sofia kan.

Tänk om jag hade varit lika klok när jag var tjugoåtta. Det enda jag hade var principer och mål. Vad ska man med det till? Egentligen?

Vänligen gå framåt

Dörrarna öppnas automatiskt. Vänligen gå framåt tills de öppnats, står det på insidan bussens dörr. Dörrarna öppnas. Jag går av på Centralstationen.

På Espresso house spelas Sam Cookes "A Change is gonna come."

Ja. Förändring kommer att ske. Bara fortsätt gå framåt. Dörrarna kommer att öppnas när vi kommer till hållplatsen.

http://www.youtube.com/watch?v=48K5Y0421Ig&feature=related

"Jag saknar mamma!" gnäller Albert.
"Mamma är inte här. Kan du inte kramas lite med Mira istället" föreslår Danjel.
"Nej. Det är inte samma."
"Nähä, varför vill du inte krama Mira då?"
"Hon är svart."
"Jaha, vad är mamma då?"
"Hon är vit."
Jag har svarta jeans, svart polotröja, svarta sockar och svart kofta denna kväll, men jag anar att det inte är på grund av mina kläder som min brorson inte finner någon tröst hos mig.
Så sorgligt och så sant. Barn bara vet.

Sitter på Centralstationens Internetcafe. En medelålders go gubbe sitter här med mössan på svaj och glasögon med en skalk. Han halsar ur en pava rött. Här samlas vi som inte har Iphone. Eller egen dator.

Jag har inte sett Intim här på några år. Undras var han är nu? Utvisad, i fängelse eller död? Han var min enda Irl vän den där iskalla februari 2007. Han verkade komplett livsfarlig och jag tyckte mycket om honom. Undras varför jobbiga människor väcker sådan ömhet i mig? Kanske för att de behöver det. En reflex i det som är människa i mig. Och människa i andra. Vi hör ihop.
Han kallade mig syster.

Eufori på buss 16

I Göteborg blåser en iskall vind. På löpsedlarna står det hur man ska klara rysskylan. I mig är det varmt. Buss 16 är fullpackad med folk. En tjej i gigantisk ryssmössa. En trött Hisingstant med blå stickad mössa, frostnupen näsa och knät fullt med påsar. En ung Richard Woolf kopia med svarta skinnhandskar, röd mössa och svart kajal. Jag älskar dem. Allihop. Göteborg är hemma och ni är mitt folk.
När vi rullar upp på bron mot Hisingen sjunger Håkan för allt vad han är värd i min Ipod:

Du vet inget om blues förrän du ätit sten.... Göta Älvleran som satt sig på själen och på självförtroendet. Jag tror jag älskar dem där jag kommer från...

Just där och då. Här och nu, är jag så otroligt glad att leva. Jag är på väg till min bror och till mina vänner. Jag finns även utan J. Ensams igen. För några sekunder, några minuter. Ibland en hel dag.

http://www.youtube.com/watch?v=22XhBhXY9dU&feature=related

Åttaåringar tänker större

Mio: Det var 36 grader kallt i Norge igår!
Malin: Det var i Sverige. Norrland ligger i Sverige.
Mio: Varför heter det Norrland då?
Malin: Det får du lära dig i skolan sen när ni kommer att läsa geografi.
Mio: Vad är geografi?
Malin: Det är om städer och hav. Var platser är. Världen och sånt.
Mio: Isåfall har vi redan geografi. Men vi tänker större! Vintergatan och Big Bang!

"Jag vill bara att vi ska vara oss själva på nätet! Nu när vi inte lyckas med det i verkligheten", är det sista Malin säger innan vi somnar.

Det är detaljerna som gör Mannen

"Ja, jag vet inte", säger mamma. "Jag är bara rädd för att det blir för dig som för som Åsa."

Åsa är ihop med en psykopat.

"Ja, jag är skeptisk med, ärligt talat", säger Ninna. "Det kan ju inte vara helt på hans villkor. Du är värd att ha det bättre."

Jag hade det bättre.

I deras ögon ser det förmodligen ut som att allt gått käpprätt åt helvete ända sen jag lämnade Staffan.

Han fyllde inte huset med krigsspel eller dunket från en tändkulemotor på Youtube i monsterhögtalare. Han lyssnade på soul och P1.

Han gick inte upp på berget med sin polare och rökte weed varje fredag och lördag. Han lagade rågoda middagar åt mig. Utan att köket såg ut som Bagdad efteråt. (Sista gången vi åt middag ihop gjorde Staffan Sushi. Fem olika sorter. Vem fan gör det? Sushi är väl nåt man köper.)

Han såg inte på Blockbusters för att filmer som påminde om verkligheten gjorde honom illa till mods. Han såg filmer som handlade om Livet och samhällspolitiska program och diskuterade dem med mig.

Han sa inte att han skulle skjuta sin arbetsgivare om han blev behandlad orättvist. Han blev sin egen chef och ändrade arbetsvillkoren.

Han undvek inte min familj och mina vänner. Min familj var hans familj och hans familj var min.

Det såg inte ut som en bomb av skiftnycklar, rullpapper, pizzakartonger och bensågar detonerat efter att han lämnat rummet. Staffan var spårlös.

Han kom inte in och kramade mig i blodiga kläder efter att ha slaktat.

Han kom inte in och kramade mig. Det var ju det. Den lilla detaljen.

http://www.youtube.com/watch?v=GjXVJYPt8vQ

Mörkret faller snabbare och snabbare. Sverige tränger djupare och djupare in mot mörkrets hjärta, där det brinner juleljus.

Hade hon inte varit så ung och dum hade jag inte funnits

"J kan förändras!" utbrister jag i ett återfall av rosa dumbomskap.

Mamma ser inte övertygad ut:

"Det kommer ju att bli likadant i sommar igen. Att han bor med dem, du får inte plats och han ringer inte dig och du känner dig utanför."

Jo. Jag vet. Och mamma vet, vis av erfarenhet av hur det är att leva med en envis man.

På morgonen väcks jag av att polisen knackar på och tjatar om var pappa håller hus. Jag kunde ha sagt att senast jag hörde av honom var han i Saltströmmen, men gör inte det. Jag orkar inte bära på hans skuld/er och svara för hans förehavanden och försöker stänga dörren men den envise polisen håller emot i handtaget. Fortsätter tjata. De kommer att fortsätta komma hit tills de hittar honom lovar de. Jaja. Lycka till.

Saltströmmen. Plats som passar honom. Världens starkaste tidvattenström på 22 knop. Bara under två timmar på dygnet går det att passera den. Gubben mot strömmen indeed.

Ja, jag vet. Det är ingen idé att tro att någon annan ska förändra sig. Den enda man kan förändra är sig själv.

Mamma har själv varit ung och dum ända sen hon träffade han som blev min pappa och vet vart det leder att leva med någon som vägrar ge sig: Personlig Bankrutt.

Och det ska jag vara glad för. Hade mamma varit smart hade jag inte funnits.

Vättarna!

"Då bodde jag i ett hus mitt i skogen. Och vet du... Där fanns vättar!"

"Öh. Såg du dem?" frågar programledaren Anja Kontor.

"Nej, men de fanns där! Du vet det fanns ett utedass, men hunden... Han ville inte gå in där, han ställde sig 5 meter ifrån! Det var för vättarna!"

Jag hade nästan glömt hur otroligt roligt Karlavagnen är. Lyssnarna får ringa in och prata om vad de vill. Och det gör de! I Karlavagnen kan man kan tänka hur man vill. Anna från Askersund fortsätter berätta om en gång när hon hörde ett ljud utsidan och hon var övertygad om att det var lodjur:

"Men vättarna kom! Och sen förstår du... När jag skulle gå på utedasset, då tog jag med en kniv!"

"Vaddå, var du rädd för vättarna?", frågar Anja.

"Nä, inte vättarna! De skyddade mig! Men lodjuren! Vättarna skyddade mig! De var överallt!"

"Har du berättat för nån om det här"

"Ja! Men de tror mig inte!"

Skymningen faller vid fyra och alla katter blir grå och alla älgar och alla harar och alla konstnärer.

"Där är två till utan reflexer, ser du dem" säger jag och pekar på de mörka figurerna på den taniga landsvägen mellan konstskolan och stenskolan.

"Ja. Och helt svartklädda" konstaterar mamma. "Jag fattar inte hur de bär sig åt. Folk har ju till och med åkt ner till skolan med reflexer åt dem efter att nästan ha kört på dem."

Ändå fortsätter konsteleverna traska runt och cykla häromkring i mörkret, vintertid, utan vare sig reflexer eller ljus.

Jajamen, de är en grav trafikfara. Men jag gillar att se dem här ute på vägarna (om man ser dem vill säga). Konstnärerna som garanter för otryggheten.

Jag behöver en ny Chans

Imorgon hämtar de Chans. Jag borde vara glad över att någon ville ha honom. Men vem behöver mig nu? Ingen.
"Alla behöver alla. Vi hör alla ihop" säger mamma.
"Inte mig, ingen behöver mig" säger jag till brädden uppfylld av den bakvända narcissism som depression är.

För en narcisisst kretsar allt kring sin egen överskattade föreställning av överlägsenhet. I den bakvända narcissismen kretsar allt kring ens egen övervärderade värdelöshet.
"Jag gör ju allt för dig men det är ju aldrig bra ändå" säger hon och slänger på luren.
Ingen behöver mig och jag är en börda.
Det är inte kul att vara deprimerad. Jag orkar knappt tända en brasa. Står framför kaminen och gråter. Solen är på väg ner och det har lagt sig is på fjärden inatt. Det blåser kallt. Det är 14 grader inne och jag orkar med nöd och näppe tända en brasa.
Det är då man dör. När det är så kallt att man inte ens orkar tända en eld att värma sig vid.
Det är kanske inte så att Chans behöver mig, utan jag som behöver Chans. När ingen mänska behöver en, kan en hopplös byracka vara det som gör att hjärtat inte förfryser.

Frosten har fallit igen, himlen är svart och stjärnspäckad. Jag står under Vintergatan och väntar på att stjärnor ska falla. Häromnatten såg jag tre stjärnfall.
Chans springer ner till stranden och skäller på sitt eget eko som slår tillbaka från andra sidan viken. Skäller och skäller och skäller.
Det är väl så vi människor fungerar med. Projicerar ut våra känslor och svarar på det. Och tror det är nån annan som skäller på oss.

Svart is

Svart is. När mamma säger det isar det i mig.
Man har varnat för svart is på radion. Himlen kan vara blå men svart is syns inte men ger blixthalka.
Svart is. Ordet får det att rysa i mig.
Klockan halv fem är det redan mörkt. Jag går ut med Chans förbi de igenbommade sommarstugorna och in i skogen. Jag ser med nöd och näppe stigen framför mig. Det blåser kallt ända in i märgen. I Ipoden sjunger Irma sin tolkning av Joni Mitchells Blank is och inte blir jag gladare av det.
Varför kan inte jag också bara vara sorglös och säga kill das dog och dra till solen? Varför ska jag bära så jävla mycket känslor som andra verkar klara sig utmärkt utan.
För att sorgen är andra sidan av glädjen, säger Gud. Du ska vara glad över att du är ledsen.
Sorgen finns där även de soliga dagarna som osynlig svart is. Himlen kan vara blå och till synes sorglös. Och så pang! slår den till och den sorglöse blixthalkar och dör. Det kommer att hända alla, förr eller senare. Lika bra att veta att det finns svart is. Så man går försiktigt fram i livet. Medveten om döden och varsam om det levande. Djur som människor.

http://www.youtube.com/watch?v=XPJmB2dNvHc

Ett litet inlägg av moralpanik

Maria chattar med mig på väg från jobbet och hemma. Jag är ensam, skriver hon.
Herregud, så det är den tiden hon har ensam? Och vad gör hon med den? Knappar på sin Iphone, chattande med mig. Och Gud vet med vilka mer.
Ta det försiktigt skriver jag. Var försiktig på Vasaplatsen. Det kan komma en spårvagn.
Richard. Brb, skriver hon.
Jag går in på Malins Twitterflöde. Som vanligt hänger jag inte med. Det refereras till sociala medier, ledningsgrupper, raggmunkar, bloggpost, dagisbyråkrati, webdesk, kettlebells, Mona Sahlins avgång, bortappade mobiltelefoner och konstiga förkortningar. Vad pratar de om? Det kanske är det, alla bara pratar. Ingen talar.
Jag provar hennes blogg istället. Det är lite lättare. Jag förstår att det är hon som skriver här iallafall. Texterna är längre men även de uppstyckade, det är länkar inbakade i texterna som refererar än hit och än dit. Jag förstår fortfarande inte vad hon pratar om. Sociala medier bla bla bla. Att hon aldrig varit gladare att leva just nu, i de sociala mediernas tidevarv för det är i diskussionerna vi blir till.
Gud, jag är så glad att jag blev utbränd innan Facebook och Twitter och Iphone. Hur i grunden förstörd hade jag inte blivit då? Det var ju rena semestern att jobba vid en dator när man bara lät sig avbrytas av att kolla mailen emellanåt.
Maria Skype:ar med mig (och förmodligen några till) och träffar sin bror under den kilometerlånga ensamtid hon har mellan sitt jobb och hemmet. Innan barnen och pojkvännen. Det är i diskussionen vi blir till. Det är i diskussionsstörtfloden vi spolas bort snarare, säger jag.
Klockan tre på natten mitt i mitt och J:s Skypegräl om Chans (Gud vad jag hatar virituella gräl, Irl kan man hålla om varandra efteråt, vare sig man förstår varandra eller ej. På chat, bara de där jävla missförstånden, aldrig det tysta samförståndet vi har utanför orden) dyker Maria upp igen. Vi vaknade. Vad gör du? Hur går det för Chans?
Och hon är inte annorlunda än nån annan. Alla håller på sådär. Ständigt uppkopplade.
När, när när? Ska de tänka en egen tanke? När ska de få plats för en eftertanke? När ska de vila i sig själva? När stänger de av? När kommer alla att falla samman?

http://www.youtube.com/watch?v=igOWR_-BXJU

Zoembie

Jag vaknar livlös. Ser ut över en spegelblank fjärd full med sol och går upp ändå då. Med eller utan liv, det här får jag inte missa. Jag väntar hela dagen på att vinden ska komma och spräcka den spegelblanka ytan. Men det händer inte. Bara sjöfåglarna som rör sig i sina cirklar i vattnet.
Skönhet är Guds skugga och den faller över havet och klipporna hela dagen. Pang vad makalöst vackert det är! Jag är tömd på energi, som en zombie, men jag ser ändå att det är vackert. Zoe. Jag är inte alldeles död då. Meningsfullt liv.
Idag behöver jag inget mer än detta och skulle inte vilja vara någonannastans. Det är vackert och det är nog.

Att gå upp är en surrealistisk konst för en deprimerad

Går upp 12.23 i ett tafatt försök att skaka av mig mina svarta tankar som snärjer sig kring mig där jag ligger och sväller i morgonångest. Äter frukost i slowmotion, två timmar tar det, och går sen ut med Chans.
När vi kommer hem till stugan igen går solen redan ner och horisonten lyser i guld. Hela stugan fylls av det varma solnedgångsskenet. Jag har ingen att dela det med.

Jag är så trött på att inget ha att gå upp för. Att inte ha något hållbart att leva för. Inget att hålla fast vid. Ingenting där just min person behövs.
En gång sa Staffan till mig: Mira... det är få människor som kan släppa allt och ändå överleva.
Ingen överlever, svarade jag.
Länge var han orsaken. Jag har ju Staffan iallafall.
Sen släppte jag honom med.

http://www.youtube.com/watch?v=uRcKu8XpJYI

Sjörövarskepp och mångata

Bordet är fullt med papper, vattenfärg, kritor och pennor. Jag målar havet och Albert ritar sjörövarskepp. Så lyfter jag blicken från mina papper och ser ut. Månen är tillbaka! Helt halv speglar den sig i fjärden.
"Har du sett vad vackert det är på havet ute med månen och mångatan" utbrister jag.
"Åh", Albert lyfter blicken från sina sjörövarskepp han ska skicka över Atlanten till J, och vänder sig om ut mot havet. "Så fint har det inte varit på år och dag!"

http://www.youtube.com/watch?v=MRysQ8Z4V9M

Zoe

Himlen är grå. Fjärden ligger blank och speglar grå. Klipporna är gråa. Lavarna är gråa, bryggorna är gråa och asparnas stammar är grå. November är en sådan stilig dam. All fåfänga har klätts av och alla passioner har stillnat står hon stolt och värdig kvar.
Zoe. Landskapets påverkan på objektet eller subjektet. Läste jag nånstans nångång. Nu hittar jag inte var jag läste det. Men läser på nätet att Zoe kommer från grekiskan och betyder liv. Meningsfullt liv. Men det är väl så. Det som påverkas av landskapet, och tvärtom, lever. Det opåverkade är dött.
Fjärdens och himlens fridfullhet dånar i mig. Oh, det är så tyst att jag kan höra igen.

Fiskvän utan cykel

Jag behöver dig! skriver J från andra sidan Atlanten.

Jaja. Fiskar behöver cyklar.

Och den här fiskvännen behöver en cykel så hon kan ta sig genom havet.

Snövitt och darjeeling

Jag vaknar och det är ett vitt ljus i stugan. Snön faller ute. 15 grader inne. En grad varmare än igår morse. Och ingen feber. Det känns bra. Det värsta är över. Han har åkt nu. Jag tänder en brasa och kokar en kopp darjeeling och ger mig ut i det vita med Chans.

Som i ett trollslag är jag i en annan tid. Med snön klipptes de sista banden med sommaren. Den fruktansvärda sommaren. Jag kommer alltid att hata rosévin.
Snön faller som sång genom luften. Klingande, spröd, fridfull och lågmäld. Som älvor.
När jag går in på skogsstigen tänker jag på lussekatt och julmust. Vem vill ha ananas och grillfest (som Karin lockade med för att jag skulle komma dit till jul) nu? Den vita vintern är ju sagolik. Jag hatar grillfester.

Jag tror att hunden heter Chans

Dagen J åkte sken solen och fjärden låg blank. När han rest kom Nordan och snön. 14 grader i sommarstugan när jag vaknar blöt av svett. Feber och snöstorm ensam i en obonad sommarstuga vid kanten av det ödsliga havet när alla andra åkt.
Igår var atmosfären solgul och klar, en vacker höst. Idag är det plötsligt vinter. Is på fjärden. Hela atmosfären är rå, grå och isande kall. Det är som en ishand kramar om hela tillvaron. Det gör ont att se ut i allt det råa.
Hur hamnade jag här? Fastbunden vid en övergiven hund ingen vill ha. Man dödar inte hundar för att man har bråttom till solen. Så sitter jag här, den enda som vill att jycken ska få en ärlig chans. Nä, han kan inte bete sig med andra hundar och käkar katter. Men han är en fin hund. Jag får väl försöka hitta ett nytt hem åt honom. Men när, hur? Vintern ligger så otroligt ödslig framför mig.
Jag ber mamma komma med proviant innan jag blir insnöad här. Hon har med sig en gul skokartong som låg i brevlådan till mig. Till Mira står det på utsidan. Jag känner igen min exmans handstil. När hon åkt öppnar jag den. "Denna låda tillhör Mira och får inte slängas eller eldas upp" står det på insidan med min handstil. Lådan är full av snäckor, musslor, korallbitar, vita, rosa, gula.

Det är som en Madeleinekaka av värme som stiger upp ur pappersasken när jag lyfter locket. Oh, Staffan det var varma tider. Vad hette ön? Där vi tältade under palmerna och spelade kort hela kvällarna på öns enda restaurang. Jag åt bara fried vegetables med rice dag efter dag. Vi hade hela ön för oss själva och alla stränder, förutom när det ramlade ner en varan bredvid oss från klippan ovanför. I Bangkok köpte du ett par thaibyxor som jag fick ta när jag flyttade. Jag hade inga pengar att köpa saker med mig hem men jag samlade snäckor längs stränderna.
Lådan med snäckorna jag samlade den vintern jag och Staffan levde på öar i Thailand väcker så otroligt mycket minnen.
Det var varma tider. Jag har inte alltid levt i denna ödslighet.
På något vis. Att hamna här med hunden som ingen bryr sig om handlar kanske inte främst om att hitta ett hem åt honom. Det handlar om att hitta mig ett hem. Ingen annan kommer att göra det för mig. Nu gäller det livet. Hundens. Och mitt liv. Precis som hunden kan inte jag förlita mig på att en Husse eller Matte tar hand om mig. När de tröttnat lämnar de mig.
Och jag måste hitta mig ett eget hem. Åt jycken och åt mig.
Nu är det du och jag Chans. Jag ska göra mitt allra bästa för att du ska få leva -upp till ditt namn.

http://www.youtube.com/watch?v=0lXHz6gpHEM

Sentimentalt breakdown

Imman på badrumsfönstret från när han duschade. Kniven han skar gurka med till sina matsäckssmörgåsar. De stora skorna i farstun utan hans fötter i. Handduken som fortfarande är våt från när han torkade sig. Den röda tröjan med korpen på, han hade imorse som doftar honom. Precis som förra gången städar jag i sorgligt ursinne bort smärtan över att han inte är här.
Gud lås in mig på sentimentalsjukhus och kasta bort nyckeln.

http://www.youtube.com/watch?v=Vv9lhKZEfg4&feature=related

Med betablockerare och bok om kärlek i bagaget

Traktorn är under tak, brevet till Förvaltningsrätten skrivet. Väskan packad. I handbagaget: Smörgåsar, en bok om kärlekens terapi och betablockerarna han fick i avskedspresent av bonden.
Han stannar för ett ögonblick till på farstutrappen: "Jag kände mig lycklig. För ett ögonblick kände jag lycka. Vad skönt det var att få känna så."
Jag förstår inte varför han måste fly hals över huvud från mig, huset, hunden, Sverige, men jag förstår att han måste.
Han kräver inte mycket av det jordiska men han kräver enorma mängder av det där andra. Wow. Innanför sorgen över att han ska resa från mig jublar det i mig. Go for it.

http://www.youtube.com/watch?v=Z21F39BCgUk

Sista natten i hans armar

Hans kropp är ännu här men det känns som om han redan rest långt, långt bort. Konstigt. Andra gånger när han varit så långt borta från mig och känts mig så nära.

På kvällen skakar han i mörkret:
"Har du någonsin känt dig så dålig att du inte vill leva?"
"Ja, det har jag" säger jag. "Men vi vet ju inte vad som händer efter döden. Det kanske inte hjälper. Vi kanske återföds och får göra om allting igen. Om livet fortsätter så kommer vi ju inte undan ändå."
På morgonen är han borta. Jag blir så oerhört rädd. Jag tänker på vad han sa att han skulle göra om Försäkringskassan kapar hans sjukersättning. Och nu har de gjort det.