Kärleken är större

Klockan är 23.30, jag tar kraft och lyckas släcka ner datorn. Jag går in i förrådet och plockar ner lådan med skidpjäxorna. Ger fåren mat och sätter fötterna på skidorna och ger mig ut. Äntligen ute! Det är fjorton grader kallt och varje strå och varje gren och varje kvist gnistrar av frost i månskenet. Det första jag ser när jag vänder blicken mot rymden är ett stjärnfall. Ooooooohhhh. Även om klockan är tolv på natten kan jag åka skidor. Det enda jag har är frihet, ändå har jag inte kommit mig ut förrän nu trots att snön legat i flera dar.
Första låten i Ipoden som dyker upp är the Freaks med Cortex. Den passar perfekt till kylan och månljuset. Klingklangandet i det låter som gnistret av rimfrosten ser ut. Jag stakar mig fram över de glimmande fälten. Hunden har lite svårt att pulsa i den skariga snön och följer mig i spåret. Om jag bryter ett ben och blir kvar här inatt fryser jag väl ihjäl. Men det spelar ju ingen roll.
Äntligen ute. I en kärlek som är större än mitt personliga liv.

http://www.youtube.com/watch?v=eEh-r9a9jjM

Sorgfågel har den skönaste sången

Ute är allt alldeles vitt. Det har snöat hela natten. I toppen av min lilla gran jag stal häromdagen sitter en svart fågel istället för stjärna. Sången inom oss, inte stjärnglansen utanför, ska leda oss rätt.

Svartnatt är bara brist på ljus

Årets mörkaste dag idag. Jag fortsätter röja i J och Sigges röra. Verktyg spridda som konfetti över golvet i grovingången. Försöker komma iordning i mitt rum. Hämtar mina saker i brygghuset där jag bodde i somras. Förra årets dagbok ligger där. Jag ser vad jag skrev 22 december 2008.

Det stod:
Inatt drömde jag om två sorters personer. De gick fram igenom något. Så gick de samman och blev en person. Jag. Innan de gick samman var den ena som ett hologram. En skuggbild, en (ond?) ande. Något träffade skuggan och den försvann och jag var bara jag.
När jag vaknade tänkte jag på den där rädda sidan i mig som kräver att bli älskad, men blir det inte, att den bara är en skugga. Finns egentligen inte. Men det förstår man inte förrän den belyses. Belyses och dör.
Har varit en fruktansvärd dag och igår. Oälskbarheten och utanförheten rasar stor. J är svår. Eller han är nog bara enkel och jag svår.

♥

Jag står utanför huset i snön och saknar honom så jag kan dö. Så slår det mig, jag lever ju. Det är ju liv jag känner, inte död. När någon man älskar försvinner uppenbaras livet. Hur stort det är. Och hur liten man är i förhållande till det. Och vad som är viktigt.

http://www.youtube.com/watch?v=LoFvHEafXAc

Ett hus som saknar ett hem

Han har åkt. Jag går runt bland alla saker som han haft i händerna och gråter och ropar hans namn. Det är som om huset vridit sig ut och in och jag är på en helt främmande plats i ett land långt borta. Jag visste inte att jag kunde sakna så. Aldrig att jag gråtit när någon rest vad jag kan minnas, och jag har älskat förr. Och många har rest, men det har inte varit en stor sak. De kommer ju tillbaka (är det tänkt). Men nu... Det gör avgrundsont. Som om han var död, men han är ju inte död. Jag hade ingen aning om att jag skulle reagera så här starkt på att han åkte. Jag vet inte om min reaktion är bra eller dåligt. Om det är för att jag älskar honom så mycket (det är ju stort att kunna älska) eller för att jag själv blivit så liten att jag utan sonden till honom inte är. Det är ju inte lika fint att vara känslomässig parasit.
Jag städar frenetiskt undan hans saker. Tallriken han åt middag på innan han for, Jägarkortet han letade efter men inte hittade, Twinrix-broshyren, hans chilenska fraggeltofflor, vattenglasen vid hans säng, kläderna han sprider i hela sitt rum, åh de doftar honom! Jag tvättar allt. Allt som varit på hans kropp, arbetsbyxorna med skiftnyckel i fickan, försvarets underkläder, yllevästen, de fula, underbara stuveriarbetarlångkalsongerna, sängkläderna, handdukar, filtar allt. Jag står inte ut med doften från honom när han inte är här.
Jag städar som i raseri undan de sakerna som påminner om att han alldeles nyss rörde sig här, åt, sov och var i varje rum, varje dag och varje natt.
Jag såg fram emot att få läsa ifred på kvällarna. Nu känns sängen hemsk och hotfull. Den säger: Han är inte här, men han var nyss.
Jag går ut med hundarna: Leran har frusit. Första snön föll inatt. Det är vinter nu.
Men det kommer en vår. J lever. Han kommer tillbaka (är det tänkt). Jag sänder en tanke till alla de som förlorat sina älskade utan att de kommer tillbaka. Det kommer att ske för oss alla, jag vet men det är ofattbart.

http://www.youtube.com/watch?v=rov3pV9PsRI

Klarvaka

Lucianatt. Jag är klarvaken som vanligt om natten. Frost ute och stjärnorna står starka ovanför huset. Mars är stor och röd. På onsdag reser Sigge och J till Chile. Jag har fått en julgrupp av deras pappa som jag kan se på när jag är ensam i jul. Det är nog lika bra att det blir som det blir. Jag har inte varit själv på två år. Och Gud vad ensam jag har varit. Kanske kan bli mer ensams när de är borta en månad. Och vi lever ännu. Någon gång kan han komma tillbaka till mig. Men först, jag måste vakna med mig vid min sida.

http://www.youtube.com/watch?v=_NRoVHeebx4

Vi finns. Det räcker så

Han kommer upp på mitt rum. Säger: "Du, jag behöver avstånd. Du får inte kräva en puss eller nåt sånt av mig."
Jag sträcker reflexmässigt ut handen. Han backar. "Det kommer" säger han när han går nerför trappan.
Jag är satt i karantän. Men so what. På huden utanför hans hjärta är fortfarande klister kvar från sjukhusapparaturen. Märken efter nålar i armvecken. Han lever. Jag sitter gärna månader i karantän, bara landet finns kvar.

http://www.youtube.com/watch?v=8W89j6GjPDI&feature=related

Så länge hjärtat kan slå

När jag skrev inlägget igår med titeln explosiv ensamhet visste jag inte hur rätt min känsla av bomb var. Precis samtidigt som jag skrev de orden låg J på en bår i ambulansen på väg mot hjärtavdelningen.

Den magra, men ändock, tillsammanshet som vi hade kunde verkligen exploderat och kvar bli den slutgiltiga ensamheten. Det blev inte så den här gången heller. Hans hjärta slår fortfarande. Inte för mig, men bara det gör det för honom själv.

Jag struntar i om han har ett autistiskt hjärta. Bara det ännu slår.

http://www.youtube.com/watch?v=VL_J0Kjxj_c&feature=related

Explosiv ensamhet

Jag hoppades jag skulle känna mig mindre övergiven i stan. Distraheras av intryck och lösas upp. Spä ut det stora mörkret med neonljus och julbelysning. Men ensamheten fyller upp varje vrå av existensen. Göteborg i december, så mycket glitter och glamour. Så lite amour. Det känns inte som om jag löses upp utan snarare fylles helt bräddfull av ensamhet. Som om jag närsomhelst exploderar.

http://www.youtube.com/watch?v=pTFPIwS5DL8&feature=related

Frihet är ett annat ord för inget mer att förlora

Ingen skulle sakna mig om jag dog. Såna tankar ligger jag och tänker på. Såna där tankar man inte får tänka. Eller jo förstås, mina föräldrar och mina syskon. Anna och Maria hade saknat mig. Och Malin. Men det kanske mer varit minnet av mig. Vi ses ju inte nu nuförtiden. Några kontakter på min Flickr photostream. Men de känner ju inte mig. Ingen här, ingen läser ju den här bloggen. Som att skicka ut ord i rymden, inget svar.
Min läkare och psykolog hade förstås tyckt det var tråkigt om jag var en av dem som dog innan regeringen kom på att Försäkringskassan måste ändra reglerna. Även om jag som människa inte har något behov av Försäkringskassans kärlek. Det är ju inget personligt. Hon är en maskin. Jag skulle ju aldrig dö för Försäkringskassans skull.
Staffan hade saknat mig även om vi inte ses nu. Och hans farmor hade blivit ledsen. J:s syster hade såklart saknat mig. Och kanske Sigge. Hunden fattar väl inte att man är borta om man är det.
J:s liv hade fortsatt sin gilla gång. Han hade förstås tänkt på mig emellanåt och tyckt att det varit roligt om jag varit med, men ja nu är hon ju inte det och så är det med det.
Jag vet att det inte är någon idé att tänka såhär. Eventuellt om vetskapen att ingen skulle sakna en om man dog leder till insikten om att man är alldeles fri att göra precis vad man vill så länge man lever. Men man vill ju bli älskad. Så är det ju. Freedom is another word for nothing left to lose.
Jag går in på Flickr och ser att jag blivit inbjuden att delta i gruppen "true crap" med motiveringen "people like this need our help every day". Gruppen samlar förstås på riktiga skitbilder. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Men är det tillräckligt kallt tar man vilken hand som helst som sträckes fram för att få lite värme. Även om det är djävulens. Ändå någon som tänker på mig. Jag går med i "True Crap" och addar en bild. De tar inte emot den.

http://www.youtube.com/watch?v=8b5HHRT8xvw&feature=related

Drömtiden

"Det här vädret är som benzo" säger J. "Man blir trött och kan inte tänka."
Det har regnat i två veckor och börjar skymma vid tre.
Jag älskar det.

Meningen med livet är inte att ha rätt

”Om du är så noga med ditt och mitt så ska jag också vara det” börjar jag brevet. Jag kunde inte släppa utan var tvungen att gå upp ur sängen och skriva. Jag är arg på Staffan om tillvägagångssättet för reglerna om hur jag ska hämta det där skåpet som blev över när han renoverade om köket. Han som är rektor och nu har huset, bilen och båten (den andra båten). Varför ska jag vara sämre, eller ja snarare bättre än han? I mailet radar jag upp det jag lämnat kvar som vi enligt Mitt och Ditt resonemanget i rättvisans namn bör dela på.
Sängen, garderoberna, bokhyllan, gardinstängerna, trädgårdsmöblerna, köksstolarna, lamporna, tallrikarna, besticken, kastrullerna. Plötsligt kommer jag ihåg minsta lilla kruka från vårt gemensamma hem som jag lämnade kvar som jag nu ska hämta, minsann. Jag avslutar med att skriva att jag kan komma och hämta det nästa helg om det passar. Jag känner mig mycket nöjd med mailet. Jag har ju helt rätt. Och nu ska han få smaka sin egen medicin. Rätt ska vara rätt.
Så slår det mig. Jag gör ju precis som pappa nu. Jag som lovade mig själv att aldrig välja att gå i krig för saker eller pengar. Det är inte värt det. Det har ju inget värde (att slåss för) såvida det inte handlar om överlevnad och basal rättvisa som allas lika rätt till mat och sjukvård. Och jag klarar mig ju. Utan de där gardinstängerna. Och jag klarar mig utan att ha rätt. Det här fastklamrandet vid att ha rätt är en förbannelse. Låt gå. Släpp det. Det är över nu.
Så kommer jag att tänka på vad pappa sa när jag en gång frågade honom om vad meningen med livet var. Han dröjde länge med svaret. Sen sa han. "Om det är nån som efter att jag dött säger: Att så där, som han gjorde, ja det skulle jag då verkligen inte gjort, ja då var ju ens liv till nån nytta ändå."

Striden och tron

I mammas källare ligger alla mina böcker jag läst och min utbildning nedpackad i lådor.
I den översta lådan ligger mina boxhandskar och min Madonna-statysamling. Så symptomatiskt. Striden och tron packades ner. Jag lägger ur boxhandskarna och tar med böckerna och Mariafigurerna.
Jag får göra det till hemma hos J on the end of the road nu. Men utan strid. Låda för låda.

Böja knä för pengar

Jag drömde en natt att jag var Gud. Jag förstod det först genom hur andra människor betedde sig när de såg mig. Häpenheten, underdånigheten, rädslan och glädjen. Alla reagerade olika men de släppte alla allt vad de hade för händerna i närvaron av mig. Jag själv kände mig som samma. J tyckte jag skulle dra nytta av det genom att gå före i köer etc, men jag vill hålla mitt gudskap dolt. Det var genant att andra människor såg upp till mig. Jag ville inte bli särbehandlad utan bli betraktad som alla andra. Varken utfrusen eller uppvärmd.

Det tänker jag på när den främmande mannen sitter på knä framför mig och torkar mina fötter. En fotbadsritual som tydligen ingår före massagen jag ska få på Spa-anläggningen mamma bjudit mig på. Det är egentligen en mycket vacker handling att någon går ner på knä och tjänar en annan människa. Som Jesus gjorde med lärjungarnas fötter för att visa att gud är människa, liksom människa är gud. Varför finner jag ändå något så obehagligt i det då? För det första, jag vill inte vara nåns gud, det är att göra mig till främling. Och all den här ödmjukheten och omtanken man möts av på exklusivare hotelkedjor, spa-anläggningar , lyxrestauranger och av NK:s personal är inget annat än omtanke om pengarna kunden tillför, en tillbedjan av Mammon. Mannen framför mina fötter står på knä för mammon. Inte för min mänsklighets skull.

Varför vill de ha sjukpenning när de kan få generaldirektörslön?

Kraven ska höjas på de långtidssjukskrivna, har regeringens enmansutredare Anna Hedborg kommit fram till alldeles själv. Kan man inte återgå till sitt gamla jobb får man omskola sig och ta ett nytt.

–Nästan alla människor, även sjuka, kan arbeta om de hittar sin miljö och sina uppgifter, säger Anna Hedborg och konstaterar att hon själv har tur som är generaldirektör eftersom det är ett arbete som går att sköta trots att hon har höftproblem.

Jag tycker hon är komiskt i sin naivitet. Det tycker inte J:

"Höftproblem! Det är väl inget problem! Jag har också höftproblem men det är inte det jag är sjukskriven för. Hagga! Utförsäkrar de mig ska jag fanimej sätta mig utanför en affär för rikingar och tigga. Bara för att de ska känna obehag i att se mig där."

"Blir väl mest obehagligt för dej när de tittar på dig eftersom du har social fobi" påminner jag honom om.

"Ja det förstås. Men då hänger jag mig i Försäkringskassans hus istället. Det tycker de väl är obehagligt också och jag slipper se dem när de glor."

Surt för räven

Jag finner det mycket obehagligt att gå raksträckan från mitt föräldrahem till samhället. Redan när jag var tolv var jag ytterst medveten om skammen i att inte vara samhällssocialiserad. När jag rymde hem från skolan klättrade jag hellre i bergen hem än att någon jag kände skulle stanna bilen och fråga varför jag inte var i skolan. Nu gör jag inget olagligt, ändå är rädd att någon ska stanna bilen och säga "Nämen Mira, det var längesen, vad gör du nuförtiden?" och jag måste svara "Ingenting."

Jag har kepsen djupt nerdragen i pannan när jag går där exponerad för alla jag en gång kände som gör massor av saker och åker bil fram och tillbaka mellan affären och sina hus.

Staffan kör förbi och tutar. Bredvid honom sitter hans nya. Hon är datatekniker. De har en släpvagn med spisen på. På väg till tippen förmodligen. Han har sms:at att han renoverar köket. Jag kunde få ett skåp. Det som var vår spis, fraktar han med det som var vår bil, från det som var vårt hus. Jag har friheten, segelbåten och mina fötter.

Men som Malene säger: "Att ha sin egen tid och få tänka sina egna tankar, det är ju det dyrbaraste som finns". Så varför går jag då och ägnar min egna tid och mina tankar åt att tänka på vad de andra har? Jag vill ju ändå inte ha det livet. Arbeta i veckan och renovera kök på helgerna.

Jag går förbi skolan jag rymde från när jag var liten, där Staffan är rektor nu. När jag köpt min choklad (i kiosken, jag kan inte förmå mig att gå in i affären) och går rakan tillbaks ligger en död räv i diket. Friheten har sitt pris. På andra sidan vägen går fåren i inhängaden och betar det magra som är kvar. De är märkta med röd färg. Alla ska vi dö, ingen kommer undan. Det handlar bara om hur vi gör det, lever och dör. Innanför inhägnaden eller utanför.

http://www.youtube.com/watch?v=zHd6m_cirrU&feature=related

Den nya tiden för oss bakåt

En musiker säger i P1 att han har svårt för de nya instrumenten: "För att de ska låta så högt och att man föredrar decibel framför klang och dynamik."

Bilarna ska gå framåt snabbare, ljudanläggningarna ska spela högre musik med snabbare takt, mer effekt, mer styrka, more is more. När råstyrka blivit ett samhälles ideal går det inte framåt utan bakåt. Tillbaka till dinosauriernas och neanderthalarnas tid.

Till och med i konserthallarna hörs den nya primitiva tidens höga ljud som dränker all känsla för tystnad och fullheten i själens tomrum.

Barnen, våra kryckor mot döden

Ossian vaggar Lillan i knät. I fyra år har hon funnits här som barnvakt åt honom. För hennes skull måste han gå upp på morgonen, göra frukost, köra till dagis, hämta, laga middag. Hålla sig undan hasch och öl, iallafall tills han nattat henne. Inte köpa skivor för alla pengarna.
Vi andra som inte har några barn som vaktar våra liv åt oss får driva vind för våg. Staffan tyckte jag var för sjuk att för att få barn. Men jag hade behövt en unge som tog hand om mig. Nu får jag ta hand om mig själv. Det går sådär. Jag är en dålig mamma utan barn.

Mod att tåla

Frid bortom frid
Krig bortom krig
Ro bortom ro
Allt mynnar ut i samma hav
Hav tålamod

Det finns ingen försäkring. Bara ömhet

När jag accepterade meningslösheten började orden dyka upp igen, bli till meningar och bilda sammanhang. Som om jag kunde börja skriva i Livets bok igen. Så blev det igårkväll helt svart. Som om jag var i ett rum utan fönster och utan dörrar jag inte kunde ta mig ut ur. Och utan fönster eller dörrar så kommer jag att kvävas. När jag till slut föll samman på golvet i det rummet och slumrade in, drömde jag om fängslade människor och vaknade i fasa, med ett ryck med en man i tvångströja på näthinnan. Hans armar sprattlade och kämpade därinne i sitt fängsel utan att kunna ta sig loss.

J vakade för omväxlings skull över mig tills jag fann en dörr ut. Hans famn.
Idag var han som vanligt och jag var ensam med mina monster. Jag går rakt ut i mörkret vid 22 och vallar mina demoner.

Vägarna och åkrarna är tomma. Huset och resterna av ladan ute vid landsvägen som brann för två veckor ryker det ur än. Det slår mig att det brann faktiskt samtidigt som jag kände inuti att nu förlorar jag allt och det är inget jag kan göra något åt. Maskinhall, ensilage, virke, allt är borta. Utan försäkring. När förödelsen väl startat är den svår att släcka. Det är bara att vänta tills allt brunnit ned innan man kan börja bygga upp igen.
Rökpelaren lyses upp av månljuset som lågmält strålar bakom dimslöjor.

Alla människor i sina hus därinne där teveljusen fladdrar. En ensam fågel sjunger i skogen.
Landskapet är som en Lars Lerinmålning, när han fortfarande var tablettmissbrukare, innan färgerna och kärleken kom in i hans liv. Hans konst nu, akvareller fulla färg, är vackra, men jag älskade bilderna från hans Grå Resa. Att älska livet och göra konst av det är stort, men att inte älska livet och ändå göra konst av det är större. Sådan ömhet.

http://www.youtube.com/watch?v=t7JchqOL8kQ

Människorna lever på samma ö

I fiskarstugan sover de andra i utdragssoffor och på luftmadrasser. Jag är sömnlös och går ut, ner till havet. Elden vid stranden där vi satt och pratade förut brinner ännu. Himlen har blåsts stjärnklar. Sydvinden går in i naturhamnen och bryter mareld som glimrar sitt blå ljus längs strandkanten.
Det är inte mer än så här. Vi människor lever på samma ö, en karg klippa, mitt i stort hav och mörker. Vi kan inte annat göra än att leva samman, bidra var och en efter egen förmåga, och värma varandra om natten. I en värld av sten, eld och vatten.

Det skadades skönhet

Modeskaparen Hussein Chalayan har låtit en klänning ligga i Themsen i flera dagar för att ge den patina.
"Det var väl för att ge den en sorts liv" kommenterar en modejournalist i P1.
Erfarenhet är skönhet. Även svåra erfarenheter. Som att flyta i flera dagar i Themsen. Respekt för livet. Sådant som det är. Skönhet innefattar oändligt mycket mer än ung oförstördhet. Erfarenhet är en tillgång, inte en skada. Mina målarfläckiga jeans berättar om alla rum jag målat och bott i. Nu har min kropp lämnat de rummen men de har inte lämnat mig. Och jag tycker ärr är så vackert. Minne om smärta som läkt. Livet går vidare. För varje ärr blir erfarenheten vidare. För varje hem man haft får själen ytterligare ett rum.

Kom hem

Motorvägen ger mig ingen ro. Vart är alla på väg? Varför är de inte hemma? Vad ska vi med alla mål till? Vi behöver dröjsmål. Vi behöver bensinstopp, maskinhaverier, ett stort snöfall. Vi behöver vänta på bussen. Vi behöver inställda möten, vi behöver stängda affärer. Vi behöver söndag. Vi behöver bryta deadlines. Bryta dödslinjen framåt. Rita en livslinje som knyts ihop i båda ändarna och sätta våra liv mitt i.

http://www.youtube.com/watch?v=61lgtPPpXCo&feature=player_embedded#

Drake i skymmningsland

Där långt nedanför berget ringlar sig motorvägen som en glödande drake genom den färglösa kvällen. Draken gnistrar och blinkar. Den ger inget ljus som lyser upp. Den är en eld som bränner ner. Någon måste stoppa den. Vansinnesfärden framåt. Vi måste införa hastighetsbegränsningar i livet. Vi måste gå offline. Stiga av vagnarna mot lägret med skylten "Arbete ger frihet."
Vi behöver inte mer arbete. Vad vi behöver är sabbat.

Vi behöver bygga bromsklossar mot avgrunden

”Framtiden är bara det föråldrade baklänges”, läser jag ett citat från Vladimir Nabokovs novell "Lance" i tidningen på morgonen. Sedan läser jag en artikel om att Kina firar att de, hittills i år, har tillverkat 10 miljoner bilar.

På kvällen tar jag med hunden och går ut i den skogen. Den står där bakom huset, uråldrig och evighetsung i regndimma och stillhet. Motorvägen på andra sidan berget sjunger sin undergångssång. Jag knäpper på Ipoden för att slippa höra. Ljud för att överrösta ljud. De i sina fordon på väg framåt, snabbt. Vad ger de jorden? Inget annat än oro. De reser inte framåt utan snubblar baklänges och vi kommer att falla in i kaos. Världens febrilitet har blivit en global feber.

Förut kände jag skam över att inte kunna bidra. Men om det är en seger att tillverka, sälja eller köpa bil nummer Tio Miljoner En, ja då bidrar min overksamhet mer för världens hälsa än att även jag ska gå in tillbaka in i den feberdimman. Vi som inte köper det livet, vi som känner djupt inom oss att det här inte är en livsstil utan dödsstil, vi som inte vill sälja och köpa. Sådana som vi behövs. Bromsklossar mot avgrunden.

Att överleva Fredrik Reinfeldt

Min läkare tror mig. Både att jag bränt mitt ben och därför inte kunde komma till mötet, och att jag bränt mitt ljus i båda ändarna och inte längre har själsförmögenheterna att arbeta.

När hon ringer frågar hon mig om jag ställt in mig på att söka permanent sjukpenning i januari. Jag säger att jag ställt in mig på att i januari kapar de allt.
Ebba är någon som jag skulle kunna tänka mig att tala med även privat. Det är inte många jag vill ha att göra med. Umgänge känns mest som blindbockslek, där deltagarna har förbundna ögon och trevar runt i blindo för att hitta eller fly varandra. Ebba är en som ser. Det hade inte känts onödigt att träffa henne privat, om förhållandet nu inte var som den var mellan oss Läkare - Patient. Vi håller oss på varsin sida den linjen och behandlar inte existentiella eller politiska spörsmål utanför min depression. Som om nu min depression skulle vara en isolerad anomali.

Vi är båda smärtsamt medvetna om att Försäkringskassans nya regler består i att i princip alla sjukskrivna efter årsskiftet ska skrivas friska i nån slags blind konsekvens.
"Ja, men det är i alla fall övergående" säger Ebba. "De kommer att förstå att det inte går att göra så. Det är bara en tidsfråga innan de ändrar tillbaka reglerna."
Som överläkare kan hon sitt jobb. Hon har år och erfarenheter bakom sig i yrket och vet vad undanryckta mattor under fötterna har för effekt på psykiskt sjuka människor. Och det är inte att de blir friska och börjar jobba för att deras ersättning tas ifrån dem.
"Hoppas bara inte för många hinner att ta livet av sig innan dess" tillägger hon innan jag går.

Dum i huvudet

Mitt ena ben är skållat av 0.5 liter hett kaffe. Jag inser att jag inte kan ta på mig några byxor utan lindar benet med en handduk doppad i kallt vatten. Jag kommer inte att hinna till stationen. J åker till jobbet och tåget går förbi utanför fönstret.
Jag ringer till psykiatriska mottagningen och förklarar varför jag måste avboka mötet.
Mari i receptionen vill inte godta meddelandet att jag inte kan komma: "Vaddå, kaffe? Det är väl bara att torka av det och åka!"
Jag vill bara skrika: "Tror du jag är dum i huvudet eller!!!!" Men det är klart. Att hon tror. Det är ju därför jag har ett möte med psykologen, för att jag är dum i huvudet.
Men jag skriker inte. Jag blir ännu mer ledsen och mumlar:
"Det var alltså varmt. Mycket. Jag hade strumpbyxor. Benet blev skadat. Jag kan inte ta på byxor."
"Men den här läkaren är det jättesvårt att få tid till" envisas Mari precis som om jag kan göra något åt att tåget redan gått. Hon tror fortfarande att jag är dum i huvudet (som skyller på att jag spillt en skvätt kaffe på kläderna för att slippa möta min psykolog). Och det kanske jag är. Ett sicko just för att jag skriker för lite och gråter för mycket.

Sträcker upp händerna mot himlen

Det paradoxala är att när meningslösheten blir tillräckligt stor så blir den meningsfull. Om inget spelar någon roll så kan inget skada heller. Sen i januari när Alliansen ska skicka ut alla sjukskrivna på arbetsmarknaden, ja well, kapa min försörjning då. Jag bryr mig inte. Och om J glömmer mig... om jag inte värderar mig heller så är det ju inte viktigt om nån annan gör det heller. Den totala meningslösheten befriar mig från mig. Jag sträcker upp händerna mot himlen och ger upp.

Fjättrande gloria

Obama fick Nobels fredspris. Tungt och dumt. Inte för att han inte är värd det. Det finns ingen nutida enskild person som gjort mer för världsfreden än han. Men en gloria fjättrar mer än handklovar.

Samma måne, samma hav

Igårkväll 24 grader på Lapad. Jag tog ett sista dopp i det kristallklara vattnet. En kroatisk tant med cyklop simmade in på stranden och överlämnade bläckfisk till sina väninnor. Solen gick ner och månen upp. Mitt i natten stiger vi in i taxin. Dubrovnik - Zagreb - Göteborg -Barndomshemmet vid havet. Vid bryggan till mammas hus ser jag min bror i samma mössa han hade när han var 13 och fiskade hummer. Jag har inte sett den mössan sen dess. Som att färdas tillbaka till tiden när vi levde samman som familj och vi badade i tid. De senaste tio åren har min bror inte gjort annat än att jobba. Nu står han äntligen där nere vid bryggan igen i fiskarställ och den randiga mössan.

J är här. Hans ögon är klara som vatten. Vi äter kyckling och dricker kroatiskt vin. Efter mörkrets inbrott går vi ner till bryggan. J, min bror och jag. Jag skriver mitt namn på fyra välar. Samma namn. Annan adress. Att skriva sin adressändring på hummervälarna är att göra mitt omkast verkligen offentligt. Alla i min bygd kan läsa att Mira bytt adress.

Vi kastar loss och ger oss ut i Dybesund. Fyra grader och mörkt vatten med mångata. Genom strålkastarna lyser sandbotten under oss i Grundsund. Lika klart vatten här som i Kroatien. Men med mareld.

Samma måne, samma hav. Inom oss och utom oss.

St Blasius fot

Jag sitter i Dubrovniks katedral. På utsidan är det en skylt som säger att det är förbjudet att gå in i katedralen i bikini. Härinne finns en relik av St Blasius fot.
Jag vet inte vilket av dessa två fenomen som är mest absurd. Att besökare traskar in i en katedral i badkläder (så det krävs en skylt för att informera dem om det olämpliga i det) eller att man sparar resterna av en gubbes fot och kallar det för "holy treasure". Om jag måste välja av dessa fenomen så är det väl mest "naturligt" att gå in i det heliga rummet utan kläder - ty vi tar inte med oss något dit vi går. Mer naturligt än att dyrka de dödas ben iallafall.
Religion är så rörande i sina paradoxala försök att fånga in evigheten. Kanske det är det den närmaste benämningen av Gud vi förmår formulera: Paradox. Och vi bygger katedraler, som Babels torn, där vi kan meditera över vår oförmåga och totala språklöshet i att tala om Gud.

Innerst inne är jag en kroatisk tant

Sitter på en stenmur vid kristallvatten bland kroatiska tanter i färgglada baddräkter. De lapar sol och hav som sälkatter. Läser fortfarande "Att ha eller att vara" och inser att det här är jag. Till själ och hjärta är jag är en sådan kroatisk sälkattstant. Vill också praktisera varandet till fullo.

Störst är kärleken

Stenhus, bougainvillabersåer, katter. Havet är en kristallbassäng kantat av karga klippor -som runt Riddar Katos borg -efter att stenhjärtat huggts i tu och solen spruckit upp och de sorgliga fåglarna blivit barn igen. Det är så vackert här. Men skönhet räcker inte. Även den påvraste kärlek är större än den storslagnaste skönheten. För skönhet är bara sinnenas spegelbild av kärlek. Då du finner allt vackert, lever du i kärlek. Den som är beroende av (yttre) glans är i kärlekslöshet.
Jag saknar J.

Vakna och varje plats är ny

Imorgon reser jag. Jag minns när jag var tio, eller nåt, och hade varit med pappa på sjön en sommar. Jag satt på tåget från Göteborg och såg hur sommaren hade slagit ut allt i full, tjock, grönska medan jag varit borta. Och hur jag längtade "hem" när jag kom hem. Hem till resan när jag vaknade i ny hamn, eller ny plats på sjökortet varje morgon.

Lycka är ovetande

Huset är ett praktiskt och själlöst radhus. Tack och lov har husägarna hängt upp konst på alla väggarna iallafall. I badrummet hänger ett reprotryck av en målning på en Svensk Kungafamilj som jag räknar till femton personer. Jag vet inte vad kungligheterna heter men drottningens krona skiner stort. Alla ser allvarliga ut förutom två små barn, i vänstra hörnet, som ler. De veta ännu inte att deras uppgift i livet är att vara välputsade prydnadsfigurer i det svenska folkhemmet. Ännu kommer strålglansen inifrån dem själva och inte från påhängda stenar och juvelers som tynger ner deras kroppar och själar.

Ungar är poesi klädda i hud

Det är honungsgul septemberdag i Göteborg. Fortfarande varmt. Staden full av flanörer. Maria har köpt vinterkläder till sina barn. Jag en kasse med poesi. De som har barn behöver inte poesi. Marias sexåring med dansande steg, ögon öppna inåt och långa blonda hår som flyger vart vinden blåser är som poesi klädd i hud. Hon vet Allt den ungen. Ungar vet Allt som vi glömt på vägen.
De rear fortfarande ut poesin på Larmgatan. Jag köper så många böcker jag orkar bära. Ägaren av Antikvariatet ger mig rabatt på det redan låga priset. "Du har ju köpt så mycket lyrik här. Jag gillar det också. Men det är inte så många nuförtiden som läser poesi."
Jag sitter på en kubformad bänk mitt i gågatan med "Fröken L och revolutionen" uppslagen och en islatte.
"Gratulerar till hatten. Den klär dig så bra" säger mannen i röd tröja, på andra sidan bänken, med accent från ett land långt ifrån Norden.
"Tack så mycket" säger jag.
"Det är utstrålningen, färgen. Den matchar dina ögon så bra" fortsätter han.
Grå tänker jag. Hatten är grå. Även grå färg är vacker.
Så är mannen i röd tröja borta.

För alltid, förändring

När jag öppnade barndomens lådor och läste ord jag skrivit, vackra saker jag sparat, bilder jag målat och framförallt tankar jag tänkt, kom det tillbaka. Den där känslan. Som jag trodde var förlorad. Det är egentligen ingen känsla, det är ett tillstånd. Barnlandets tillstånd av frihet och oändlighet. Tidigare när jag sett tillbaka till den jag var då har det varit sorgligt för jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna gå in i barndomens landskap. Jag är vuxen nu. Jag kan aldrig mer bli så fri. Nej, jag lär inte få nån som lagar all min mat och tvättar alla mina kläder och allt blir lek igen, men klart jag kan vara fri. Jag känner det. Den känslan var inte något som var då, den är något som är nu.
Och förresten funkar det inte, ja, då kan det vara, livet. Jag släpper det gärna!

Barn har alltid rätt

Mammas vind rives ut och jag får hämta mina lådor. Jag hittar "Mina vänner" böckerna från när jag var mellan tio och fjorton. Efter "Jag vill bli:" svarade jag om och om igen: Författare, konstnär, matros, fotograf.

Hade glömt att jag ville bli fotograf. Jag tog ju inte ens några kort. Ägde ingen kamera. Jag bara visste.

Livets buhängare

På Facebook beundras bilderna på de nya och inte lika nya barnen. Facebook får mig att känna mig som en livets buhängare. Liksom de buhängare som hänger i handelsboden dagarna i ända utan att köpa, leverera eller arbeta där, så sitter jag vid vägs ände och glor på bilder av andras liv utan att tillföra något själv till det aktiva livet.

Sedan läser jag Erich Fromms "Att ha eller att vara?" och skäms för att jag också bara vill ha och ha och ha istället för att fatta att det jag fått är frihet som är mycket större.

Livet ligger vidsträckt och väglöst framför mina fötter

Så har ännu ett barn fötts. De andras liv som fortsätter vidare.
Jag vet inte vad jag ska säga...
Gud: Det är naturligt. Livet går vidare. Även du.
Mira: Tja...
Gud: Ja. Även du. Bara en annan väg.
Mira: The end of the road...
Gud: Vägar är byggda av människor. Jag har gjort naturen. Och du ska ut i min skapelse. Okej.
Mira: Okej.
Gud: Let’s go.

http://www.youtube.com/watch?v=mDZzJZfRn68

please låt mig bli mindless

J håller föreläsning om mindfulness: "Man väljer vad man tar in.."

Jag väljer att inte ta in dina Kay Pollack-tips, tänker jag.

Stå kvar tills vi blir skog

Vi står i skogen. J har ryggen vänd mot mig ”Du kanske ska fundera på om vi passar så bra ihop egentligen” säger han.

Bäckarna från berget porlar. Runt om oss glimmar kantarellerna guld. Solstrålarna silar sig genom grönskan. Allt är så grönt. Allt är så svart.

”Det ska väl inte jag fundera på. Jag vet ju vad jag vill. Det får väl du fundera på isåfall” säger jag.
För mig är det ovidkommande om vi passar bra, dåligt eller helt överjävligt illa ihop eller ej. Jag vill ju ha honom. Så är det bara. Han är nån jäkla dom jag fått, av nån gud, full i fan, en dom jag inte kan smita ifrån utan måste tjäna av.
Tiden står stilla och vi bara står där...
”Nu har vi stått här så länge att fåglarna vant sig vid oss” säger J.
Ovanför oss i björk och grantoppar kvittrar det. Fåglarna kanske tror vi är stenar eller träd. Eller älgar. J går ner mot gården. Jag plockar kantarellerna omkring oss innan jag går tillbaka.
För några höstar sen när Anna låg på psyket berättade hon om sin rumsgranne som innan hon blev intagen gått ut i skogen för att ta livet av sig. ”Men jag fick ingen ro till det, det var så fullt med svampplockare överallt.”
Så gick hon hem och blev intagen istället och låg nu i sängen bredvid Annas på den låsta avdelningen.
När jag hörde det kändes det som om det gav mitt svampplockande en djupare mening. Att det man gör kanske visst påverkar andra människor och händelser. Utan att man vet om det. Att allt hör ihop på något vis. Om man bara kunde se det utifrån. Att mitt nitiska traskande i skogen för att skingra ångesten, med hjälp av den (relativt) lilla glädjen som fyndet av gula kantareller ger, kanske räddar någons liv (mer än mitt). Att vara i sin primetime och inte som de andra ha fullt upp med karriär och familj, och inte orkar mer än att gå ensam i skogen och plocka svamp, som en fysiskt frisk pensionär ungefär, är kanske inte så torftigt ändå. På något vis jag inte förstår kanske mina enkla aktiviteter ändå betyder något.
Igår när jag var ute och plockade svamp hittade jag till exempel två kor på berget. Eller kalvar fick jag reda på sen när jag ringde den snälle mjölkbonden. Nu är de återförda till sin gårds hägn. Kanske jag räddade deras liv. Frosten kommer snart.
Och J.... Vad ska jag göra? Bara stå här så länge tills han vant sig vid mig. Och kan han inte leva med någon, eller i vartfall inte med mig, ja, då får jag försöka leva med mig själv. Jag försöker. Varje dag. Och jag drunknar i svamp.

Jag är lika intresserad av hjullastare som han är av de porslinsfåglar jag bär hem från loppmarknaderna. Så tänker jag på kombinationen hjullastare och porslinsfågel. Sen tänker jag att jag inte ska tänka så mycket.

Vaknade på fel sida våren

Jag drömde inatt att ljuset började stråla över fälten. Det var vårvinterdag med det första myllrande livet. Några insekter som vaknat och knoppar som tittar upp. Så slog det mig att vintern var över! Nu var det inget regn och mörker mer, utan framför oss låg tussilago, blåsippor och blå sommar på klipphällarna.
Så vaknade jag och är i helt andra änden. September är full av grönska och man kan bara ana de första guldstänken i björkens hängen.

Barn i Göteborg kastar sten på brandbilar. Har de glömt Backabranden? Eller var de för små för att minnas? Alla våra syskon som förlorades i elden.

Efter kärleken

Sofia har inte blommor i håret längre. Jag hasplar ur mig: "Men det finns ju massor med blommor ännu!"
Sofia slår ut med händerna "Men jag kan inte ha det. Jag kan inte."
Så slarvigt sagt av mig. Klart hon inte kan. Nu. Efter kärleken. I allvar.
"Men jag har gräs" säger hon tungt och böjer fram huvudet och visar de två smäckra stråna som vippar stolt i hårknuten.

I ett hus med katter och barn

Inatt lånar jag ett hus där det inte finns musik och inte några böcker (förutom kokböcker). Inte ens en läslampa vid sängen.
Men huset har katter och barn. Så leva här poesi ändå. Friare än barn och katter bli inget som leva.

Att verkligen leva

Jag kommer ner på snäckstranden från min vandring runt ön. Vinden har blåst in oss i fiskarstugan längst ut i havsbandet. Väderöbod är den sista fasta marken som finns utanför vår ö.
Här är bara vi, hav, himmel, vatten, sten, vind och stillhet inne i stugan.
"Sen vi kom hit, känner jag att jag vill leva" säger jag. "Jag vill verkligen leva. Jag måste sluta röka"
"Så känner jag med" säger J. "Att jag verkligen vill leva. Därför fortsätter jag röka."

Det veka tändas

"Jag gillar verkligen att fingänga!" utbrister J, när han skruvar av glaset på den gamla oljelampa som hänger i segelbåtens tak.

"Den här fintekniken är underbar" fortsätter han och ögonen lyser.

För mig är det bara så att glaset ska av, veken tändas, justeras och glaset skruvas på igen. Är det något som kärvar blir jag irriterad. Jag finner aldrig fungerande tekniska konstruktioner som underbara.

Men J säger det öppet och ärligt utan några ironiska undertoner till att ordet associerar till någon slags erotisk verksamhet. Han är bara glad i att fingänga.

Kanske som jag kan känna glädje i att orden lyfter från pappret eller meningarna ligger tunga och bara betyder. J spritter inte till över en synnerligen pregnant formulering. Bara: Jaha. Ja, så säger du. I hans värld: Språket ska bara fungera. Ordens ska uttrycka det man menar helt utan ansträngning, automatiskt. Förstår den andre ändå inte vad det är man vill få fram, ja då kan man lika gärna vara tyst. På samma vis jag reagerar om oljelampan inte vill fungera. Då kan jag lika gärna slänga den. Jag ids inte hitta var det kärvar i det mekaniska eller laga något. Det ska bara funka. Jag sitter hellre i mörker än ger mig i kast med tekniska problemlösningar. Han tiger hellre och går härifrån än resonerar vid konflikt.

Så kan vi leva samman då: Han tänder ljuset och jag bryter tystnaden.

Jag slår upp förpiksluckan och stjärnhimlen står kring mig som ett fruset ögonblick av fyrverkeri.

Lycka som inte kan plockas

Denna vintern var den värsta. Lyckan så skör, som frostblommor på glas.
Såfort jag försökte plocka dem smalt de undan mina fingrars värme.

Vad som egentligen är värt

Jag har köpt tre vildäpplen för priset av ett halsband.
Två flickor kom till mammas hus med en koffert med äpplen och kassaskrin i. Jag hade inte en tia som "tre eller fyra" äpplen kostade. Jag letade i mitt gamla rum där mina saker fortfarande står lagrade, tvekande till att flytta in hos J. Ett tredelat guldfärgat plasthalsband kanske två flickor nånstans mellan fem och tio kan acceptera som betalning? Det kunde de gladeligen. När affären var avslutad hade jag såldes köpt tre magra vildäpplen i utbyte mot ett halsband. Lite hur min deal i livet ser ut för övrigt. Jag betalar ett högt pris för... tja... inget särskilt.
Men vildäpplen har en kärna och går att äta. Guldfärgade plasthalsband har bara yta och inget egentligt användningsområde.

Din själ är Skäl nog

Du tog min arbetsglädje och förmåga från mig. Du tog min kraft från mig. Du tog min stolthet. Du tog mitt hem från mig. Du tog min trygghet från mig. Du tar möjligheten att bli älskad av och älska mitt barn från mig. Du tog bort vägen under mina fötter och du tog ner skyltarna.

Ge mig ett skäl. Ge mig ett skäl att leva.

Du. Du är anledningen att leva, svarar Gud.

http://www.youtube.com/watch?v=gOFk3qVlElk&feature=related

Musik på nedre botten

Ett år sedan. Jag var så hemlös då. Det enda som existerade var kärleken till J. Och det började gå upp för mig att hans hjärta inte skulle kunna härbärgera mer än en liten, liten bit av mig.
Bläddrar i dagboken för att se vad jag gjorde för ett år sedan.
Jag hade en dröm den natten, för ett år sedan:
Jag gick ner för en trappa. Jag hamnade på botten av ett förortsköpcenter eller liknande vad gäller dysterhet. Därnere var en sjaskig pub. Inga fönster. Var och en satt ensam vid sitt bord med en öl. Många var svarta ensamma män. Glest, sunkigt, mörkt. Men där spelade den bäste. Något som blues. Han var en svart man vid ett piano som spelade överjordiskt vackert. Just där nere på bottenvåningen spelade han. Så jag gick dit ändå, för jag var tvungen att höra musiken.
Den morgonen för ett år sedan vaknade jag med tröst. Drömmen hade påmint mig: man måste gå till botten om man ska höra musiken. Jag gjorde ändå rätt som lämnade de ljusa välputsade galleriorna och ljusa torgen.
Och så blev det. Jag gick bort från allt det där glansiga, längst ned i ensamheten. Till mörka undanskymda platser. Men här kan man få höra den allra vackraste musiken.

http://www.youtube.com/watch?v=-hDORWJgwh4&feature=related

Vila vid Guds fötter

Skagerrack ligger blåslaget och lojt i värmen. Lökholmen, Borgen, Tveklyftan... alla har fått sommargäster. Skottarna ligger obesökt. Vi sprider ut gula, röda, blå och gröna badlakan över klipporna. Framför oss oändligt med hav och himmel,

"Närmare Gud än så här kommer vi väl inte Navid!" Utbrister Gilla.

"Nää" säger Navid. "Om vi inte drunknar då."

Så kastar vi oss i havet.

Genom mörker och stjärnstoff

Lyktorna är tända, det är fest på Dannholmen. Vi lossar våra förtöjningar och ger oss hemåt genom glimmande mareld. Jag får alltid känslan av att man seglar genom universum när båten går genom mareldsvatten. Genom mörker och stjärnstoff.

Sommarnatten är stor och månljuset gör mörkret mjukt över bliggt hav, öar och skär.

"Nu ska vi se när vi kommer in i fyrljuset" säger J.

Vi står tysta. Och där! Så lyser Köttö fyr.

"Det är häftigt att mörkernavigera!" utbrister J. "Inatt är det ju ljust men när det är becksvart är det ganska spännande."

Och där reser sig Fjällbacka kyrka som en hattifnatt laddad av åskvädret över byn.

"Man får vara uppmärksam när det är så mörkt" säger Sigge. "Tappar man fyren är det lätt att komma bort sig."

Jag tänker: Jag tappade min fyr för länge sen. Och på havet hjälper inte att stänga av motorn och driva runt och be böner att åter få se det ljuset. Det är inte ljuset som lämnat mig. Fyren står fast. Det gäller bara att hitta den.

Min svarta stjärna lyser så starkt att allting grumlas.
I det mörka vattnet syns ingen botten.

Full tomhet

Längtan efter dig kid är stor som en augustimåne
och lika full av vemod
över att sommaren snart är över

Fuck Kbt och mindfulness, ge mig bara en rejäl djävulsutdrivning

Det bor någon i mig som inte älskar mig. Men om denne inte älskar mig kan den inte vara mig, utan min fiende. Som en parasit eller cancer.
Förut kallade man det fenomenet djävulen. Det måste varit lättare då. När man erkände det onda och gav det ett namn. Och det namnet inte var mitt. Det är lättare att ta avstånd från Djävulen än sig själv.
Sen tron på Djävulen avskaffades är liksom allt ont Inom ens egen förskyllan. För bot och bättring knuffas man ner i Kognitivt Beteende Terapiträsket. Där det påstås att man mår bra bara man tänker rätt -med andra ord tänker man fel nu och har själv förorsakat sin olycka.

Var och en är numera sin egen antikrist. Men bara för att man slutar prata om Djävulen så försvinner ju inte ondskan.
Det talas så tyst om Djävulen och Gud. Nästan inte alls. Men olika varianter av coaching och självförverkligande skriks ut över marknadstorgen, drypande av skuld.
När allt man behöver är en rejäl djävulsutdrivning.

http://www.youtube.com/watch?v=0WFlbywF4NU&feature=related

Vänd tillbaka in i elden

"Han älskar mig inte" säger hon och fyller sig med kärlEksdrogen. Sofia svämmar över av kärlek som aldrig får bli allvar.
Hon är brutalt openminded. Släpper lös sina sinnen som vilda hästar som flyr elden.
Men Sofina, du kan aldrig springa ifrån en präriebrand. Det finns inga genvägar. Bara den som tar sig tillbaka och rakt genom elden överlever.

Sån han är

Hunden ger mig ångest genom att ha jagat grannar två gånger på en vecka. J rycker på axlarna: ”det är ju sån han är.”
Jag vill tända en Marlborolight men låter bli då vi sitter tätt, tätt bland alla andra, på sittplasterna under taket framför den regniga sommarscenen i min barndomsby. J tänder en spliff.
Det är få förunnat att inte passa in i samhället och faktiskt inte bry sig ett dyft om det.

Mr Perfect är en fejk

"Som ett släckt ljus. Det var det jag tänkte" säger Maria om middagen med han som var perfekt.
Villan på Särö. De 632 facebookvännerna och bilderna där han dj:ar och dricker champagne. De välstrukna, skjortorna hängda efter färg. De rätt valda magasinen. Den nya Ben Shermanjackan han tog fram och visade.
Alla dessa ovidkommande materiella detaljer, reflexer av lycka och välgång fastsydda på utsidan när ljuset inom slutat lysa.
Navid är full av mörker men de stjärnor som glimmar i hans natt är hans egna.
Förutom två av dem som är hennes.

Svalorna seglar och faller som en Antony&Johnson sång. Så nära jorden fåglar kan utan att vidröra marken.
Jag älskar sommarregn.
Om jag älskar sommarregn, älskar jag.

http://www.youtube.com/watch?v=40Br07CF0qk&NR=1

Paradise Lost

Paradisfröna tog sig aldrig. Och när jag skulle vattna lupinerna och solrosorna jag satt i komposthögen var allt borta. J hade mejat ner alltihop med röjsågen. "Det var ju bara tistlar och nässlor" säger han obekymrat, där han mitt i sommarvärmen, iförd storstövlar, overall och ansiktskåpa bedriver korståg mot grönskan.
Nej. Däremellan var blommor sakta på väg upp som skulle växa sig höga och starka genom tistlarna och nässlorna, bara de fått leva.
Ogräset är det som de flesta ser. Men däremellan ogräset kan det faktiskt finnas några blommor.

Jag sätter mig ner på ett traktorvrak och gråter. Det där med de nermejade blommorna är liksom som J ser på mig. Bara ogräs. Deprimerad. Måste tas bort. Medicineras. Affirmeras. Rehabiliteras. Tvångsmatas med Kay Pollackcitat. Men om han vattnar istället för att meja ner mig kanske det finns blommor därinne i min kompostsjäl av all gammal dynga som vill upp i ljuset. Om han bara lät mig Vara. Och växa. Utan tuktan.

Och förresten är det blommor på tistlar med. Och nässlor är gott.

Längtan till Landet som icke är

Tar universum slut eller är det oändligt? Maria brukar tänka till Pluto sedan blir det obehagligt. Själv finner jag ovetenskapen trygg. Det som oroar mig är det jag vet. För det jag vet är att vi dör och att vi är ensamma. Tanken på det oändliga är större än mitt förnuft och det tackar jag för. Mitt förnuft kommer inte längre än till att verifiera meningslösheten.
Och antimateria, det är så coolt! En konkretisering av något som icke är. Till och med svarta hål finner jag förtröstansfulla. Om varje människa rymmer ett universum, rymmer hon också svarta hål. Då är jag på riktigt. Då kan även jag vara ett universum. Allt är inte solklart och tryggt och mätbart och förnuftigt. Vi är oändliga och outforskade. Det jag vet är så litet. Universum är så stort. Och jag är en del av det. Det stora. Livet är mer än att vi är ensamma och sen dör.
Mitt förnuft säger mig att jag är ett gruskorn i rymden men bortom förnuftet kan det kornet vara stjärnstoff.

Kärleken regerar inte

Jag trodde kärleken var stor. Så mäktig. Så visade den sig vara så liten och maktlös. Som ett barn.

Brantstupheten i att släppa taget

Bilbo Baggers ord har förföljt mig i nio år ”Jag vill se berg igen.” Hoben som tröttnat på alla släktingar och fester vill högre toppar och djupare dalar än det frodiga, kulliga landet Fylke kan ge.
Brantstupheten i att släppa taget om sin massvarelse och bli.
Den som en gång lämnat lilla Fylke kan aldrig mer nöja sig med att leva där. För man har berövats sin förnöjsamhet genom vetskapen om att livet är större utanför.
Jag vill bort från alla dessa släktingar och fester. Midsommar tornar hotfullt upp sig framför mig. Ett blygrått ångestmoln. Ännu överlåter jag mina egna val till att bli andras. Om jag själv valt så hade jag begrundat årets ljusaste natt i stillhet.
Man ser inte älvdansen om man bara är med människor.

Mordljus

De jävla fåglarna som sjunger: Nu är det morgon! När det ännu är natt i mig.
Med bara stenar. Inget guld.
Enligt självmordsstatistik från Grönland begås det flest självmord 11 juni.
Ljus ger dödlig smärta när det gått troll och berg i en.

Om kärlek är Gå

"Ingen människa har någonsin frivilligt gått in i lidandet. Hon har gjort det för att söka en ny närhet, ett nytt hopp, ett sista skäl för att leva. och vad har hon funnit? Ingenting annat än ett nytt lidande. Kärleken är enda stort lidande" Skriver Ulla Isaksson i "Kvinnohuset".
"All kärleks källa är detta: Bliv kvar hos mig, överge mig inte, stanna hos mig för alltid. Och all kärleks slut är detsamma."

Men om kärlek är Gå: Kom inte tillbaka -gå vidare. Om den älskande inte håller fast utan släpper fri. Som de föräldrar som kan älska sina barn, inte bara sig själva. Som vill dem framtiden. Inte hålla dem tillbaka i sin tid. Som vill dem ensamma gå vidare. Utan någon önskan om att barnen ska föra dem vidare. Om "Jag älskar dig" är: Gå nu.

Blommor i håret så kör vi!

"Miljöpartiet! De är galna!" utbrister Sofia i baksätet på Volvon. "Riots! Anarki! Blommor i håret så kör vi!"
Hon har förmodligen inte röstat. Men hon har blommor i håret och thc i blodet.

Blå väg

På farstukvistarna och staketen hänger ballonger och girlanger. Ungdomarna tar studenten idag. Dagen efter min studentfest for jag och Staffan till Paris. Vi var lyckliga. Men på autobahn grät jag utan att veta varför.
Nu är det länge sen den ljusnande framtid var vår.
”Det var länge sen” säger Kent på banken.
Ja. Sist jag och Staffan var här var när vi tog lånen till vårt hus.
Jag skriver under papprena jag inte läst. Jag litar på Kent och Staffan. Hur skulle jag kunna bli lurad? Vårt liv ihop är över är det som står sant idag.
Staffan får huset och skulderna. Jag får segelbåten och friheten.
Jag kommer aldrig att bli så trygg som jag var med honom. Nu är allt jag har frihet. Tummelisa som klamrar mig fast på svalans rygg mot främmande, varmare länder. Ännu är jag inte där. Jag ser det inte framför mig. Ser jag ner är det långt långt långt till marken.
Himlen är blå.

Under mörka ord

Utanför det öppna fönstret faller regnet över grödorna vi sått. Jag planterade ut majsen idag.
När jag kom hit visade det sig att J bokat en resa till Chile med sin pappa istället för med mig, när jag varit borta. Kunde han bara inte lyft telefonluren och frågat om jag ville åka med? När jag frågar det visar han sig helt oförstående till varför jag vill vara en del av hans (res)planer.
Jag pressas mot nollpunkten. Dör på något vis och trycks ner i orden. Kommer något att växa upp? Måste ner i mörkret, under j/ord först.
Berövas och begravas för att åter stå upp ur det frö Gud sådde mig med.

http://www.youtube.com/watch?v=3hrcd5LlalU&NR=1

Det goda livet

Bengt är 85 år och fiskar makrill varje dag. Han äter makrill både till middag och kvällsmat. På smörgåsarna han äter när han är ute och fiskar är det stekt makrill. När Berit lagt något annat på smörgåsarna hon skickar med blir han besviken. En gång blev han bjuden på restaurang av den krögare han levererade makrill till. "Då tog jag makrill. Men den var inte god."

Men annars tycker han alltid att det är gott med makrill.

Vilken nåd. Om det är makrill man ges i livet, att man då tycker just makrill är det godaste som finns.

Alla vill till himlen men ingen vill dö

J:s mål är att bli lycklig. Jag vill väl också bli lycklig. Men det räcker inte. Om lycka innebär att att man ska utesluta vissa känslor, stänga ute mörkret, så kliver jag inte på det tåget.
Jag ska utforska varenda vrå. Jag tänker inte låsa vissa dörrar i mig för att den rådande normen är att kräva tillfredsställelse Att kräva total tillfredsställelse är inte rimligt.
I en människa ryms lika många Jag, som det ryms människor i mänskligheten. Strävan efter harmoni måste vara att alla ska få leva tillsammans. Inte lycka för få genom uteslutning av vissa grupper. Jag tänker inte idka mentalhygiensk rasism i mig själv genom att utplåna alla svarta tankar och haltande tro som finns i mig. De delarna får också vara med. Hela mig.
Då ska jag heller inte klaga.